Besvärande.

Det är nog det samlade omdömet om Konghs andra platta, Shadows of the Shapeless. Både upplevelsen av att lyssna på den och att skriva den här texten.

Textmässigt eftersom jag hellre hade velat att skivan var så bra som jag tyckte att de första smakproven som dök upp på bandets myspace, och lyssningsmässigt eftersom Kongh har svällt till sin andra platta. Kanske av rädsla.

Kongh låter inte som man gjorde på debuten, och framför allt inte som man gjorde på den efterföljande splittolvan med Ocean Chief. Genomgående är det ett högre tempo, mer ivrigt riffande och mer progressiva tendenser, som hämtade ur Mastodons mylla.

Och det är väl gott så. Men någonstans har Kongh tappat en viktig hörnsten i bandet, och det är Tystnaden.

Tystnaden drev på Mörkret på debuten Counting Heartbeats och på spliten med Ocean Chief. Men kanske särskilt live blev den effekten oerhört tydlig hos bandet, där luften vibrerade när Tomas Salonen drog på trumslagen, David Johansson lät gitarren ljuda länge, länge och Oskar Rydéns bas var sparsmakad på gränsen till blyg.

På Shadows of the Shapeless byter riffen och fillen av varandra ivrigt påhejade av basgångarna. Och det skapar ett stundtals hejdlöst tungt sväng, vilket kanske var vad bandet ville eftersträva. Men jag saknar som sagt Tystnaden.

Visst, mellanspelet Tänk på döden ger ett visst utrymme för att stanna upp och på sina ställen bryter bandet av riffandet, men på det stora hela upplever jag att skivan blir för fet för att ta in ordentligt, vilket känns som en motsägelse av fundamental art när man talar om doom. Icke desto mindre är så fallet.

Möjligen är det en naturlig effekt av vad det innebär att följa upp en succébetonad debut; där man på debuten vågade ta ut svängarna eftersom man inte har några som helst krav på sig, tar man den säkra vägen när folk förväntar sig saker. Och att våga utnyttja Tystnaden är ett av de mer våghalsiga grepp man kan ge sig på inbillar jag mig.

I övrigt noteras det att bandet har tagit ett par kliv med sin musik, dels riffmässigt, dels sångmässigt. David Johansson varierar rösten på ett allt mer träffsäkert vis, vare sig han sjunger på gränsen till rent eller brölar dovt. Och jag hoppas att bandet kan växa ytterligare med den här erfarenheten.