Så här i karriärens, åtminstone sett till skivsläppstempo, mest intensiva period är det dags för Bruce Springsteens fjärde på lika många år. Produktiv har han alltid varit men där han tidigare stenhårt gallrade fram de låtar som till slut hamnade på skiva har han på senare år helt ändrat inställning och med Springsteenska mått formligen börjat spruta ur sig skivor. Han förklarar det delvis med att han insett att man aldrig vet hur länge man kan fortsätta spela och att spara på låtar till precis rätt sammanhang inte längre känns lika relevant.

Trots det har han på skivor som Magic och Devils & Dust inte direkt försökt dölja att grundtemat i mångt och mycket varit kritik av den dåvarande Bush-administrationen så visst har tematänket funnits där. På Working On A Dream är det däremot svårare att hitta något tema. Den tydligaste gemensamma nämnaren är istället att alla låtar är skrivna och inspelade i samband med förra årets världsturné i en snabb process där antalet tagningar hölls nere och bandet gick in för att ha kul.

Det hade de säkert också däremot så är just ”kul” knappast det första man tänker när man hör Working On A Dream. Nu är förvisso Springsteens, inte minst senare, skivor ofta något helt annat än de där större än livet-ögonblicken som han och The E Street Band numer sparar till sina konserter. Men när låttrion Tomorrow Never Knows, Life Itself och Kingdom Of Days puttrar förbi halvvägs är det svårare än på länge att tro att det här faktiskt är samma fullständigt knäckande musikmaskin som så sent som förra året i en helt makalös urladdning bröt ner allt motstånd på Ullevi.

Det märks överlag att det är en ganska nöjd och tillfreds Springsteen vi hör. En som med nyfunnen harmoni och med ålderns rätt gärna ägnar sig åt nostalgiska utsvävningar. Det låter 50- och 60-tal. Beach Boys, The Byrds, Roy Orbison och Phil Spector anas tydligare än på många år och i stunder som stämsångssentimentala This Life, den sprudlande klockrena västkustpopen i solstrålen Surprise, Surprise och snabbköpsromantiska Queen Of The Supermarket är det svårt att ha några större invändningar. Även om den sistnämnda av naturliga skäl löper en påtaglig tolkningsrisk av någon förnamnskombination under nästa säsong av Dansbandskampen.

Och så länge som han fortsätter göra Nebraska-lågmälda ballader som den finstämda sista hälsningen till Danny Federici The Last Carnival eller skildra trasiga livsöden som The Wrestler, som inte bara till titeln känns som ett helsyskon till Devils & Dust lika briljanta The Hitter, kan man bara njuta.

Ändå känns Working On A Dream påfallande ofta lite tam. Dels textmässigt då Springsteen lämnat sina elakt vässade samhällskritiska pennor hemma och mer rör sig på ett mellanmänskligt plan men framförallt musikaliskt det där extra minnesvärda bettet i melodierna alltför ofta saknas. Och finns det där envisas Brendan O’Brien med att i tid och otid slänga på riktigt smöriga plaststråkar och annan produktionssmet och försöka förvandla allt till skumpig mellanmjölksrock vilket inte minst drabbar inledande Outlaw Pete som istället för att bli en klassisk prärienovell nu mest känns bara märklig.

Nu kan ju som bekant The E Street Band live gjuta liv i även de mest omöjliga låtar och det kommer garanterat finnas läge att omvärdera både den och en hel del annat på Working On A Dream när så sker. Men i väntan på det kommer det vara svårt att vara lika nöjd och bekväm med den som Springsteen själv är.