Det är klart att det finns något väldigt sött över I’m Having Fun Now. Bedårande Jenny Lewis. Bedårande Johnathan Rice. Två musiker med vindlande karriärer som resulterat i en sällan skådad status i amerikansk indierock. Men med band som Rilo Kiley, hyllade soloskivor, gestaltning av Roy Orbison i Walk the Line och samarbeten med Elvis […][...]

Richard Hawley är konsekvent. Och Truelove’s Gutter kommer att hamna i raden bredvid resten av hans ledsamt översedda skivor. Hawley fortsätter att blicka bakåt på det saktmodiga sätt som är hans signum. Klassisk arbetarbakgrund, Roy Orbison, det eviga bandet till hemstaden Sheffield, den lätt uppgivna melankolin. På Truelove’s Gutter är han kanske mer minimalistisk och […][...]

Så här i karriärens, åtminstone sett till skivsläppstempo, mest intensiva period är det dags för Bruce Springsteens fjärde på lika många år. Produktiv har han alltid varit men där han tidigare stenhårt gallrade fram de låtar som till slut hamnade på skiva har han på senare år helt ändrat inställning och med Springsteenska mått formligen […][...]

Med tanke på den senaste tidens flodvåg av Kiss-recensioner här på dagensskiva.com har jag någon gång undrat över vad som kunde ha hänt om jag haft en Kisslyssnande familjemedlem eller kompis när jag var yngre. Med bevismaterialet i hand kan vi nog med största säkerhet säga att jag fortfarande skulle ha lyssnat på, ja just […][...]

Det är en sunkig plats, men för kvällen maskerad till något annat. På de billiga borden står små glas med värmeljus. Skålar med jordnötter är utställda. I den dämpade belysningen syns skuggor av människor. Baren är öppen. I ett hörn står en ensam man och ser hålögt ut över lokalen. På en jakt som redan […][...]

Det är synd när all uppmärksamhet kring ett album handlar om en halvdan version av the Traveling Wilburys ”Handle With Care”. Det finns så mycket annat på ”Rabbit Fur Coat” som borde ge den uppmärksamhet. Samtidigt är ju en version av en känd låt som samlar gräddan av folk- och indieeliten i USA ett idiotsäkert […][...]

1990 kom en av världens bästa filmer. I den spelades en av världens bästa låtar. Filmen är Wild at Heart av David Lynch. Låten är förstås Wicked Game av Chris Isaak. Det var vid den tiden jag upptäckte denne tvålfagre blandning av Ken-docka och rockabilly-kille. Sedan dess har jag sporadiskt stött på honom. Chris Isaak […][...]