Det var bara en låt som jag överhuvudtaget var intresserad av att höra under 2009 års Melodifestival. Alcazars, förstås.

Ända sedan genombrottet med makalösa Chic-produktionssamplande Crying at the Discotheque har Alcazar sprutat ur sig snygga och välsittande dansgolvsbagateller på löpande band. På bästa Motown-manér har man sett till att proffs finns både framför och bakom ridån. Musikskapare och hitproducenter som i flera fall har finslipat tekniken ända sedan Nordik Beat-dagarna och så de hårdjobbande rösterna, kropparna och ansiktena för skivomslag, framträdanden och, förstås, paketeringen och leveransen av musiken.

Första gången jag hörde Stay the Night blev jag lite besviken. Där Alcazar tidigare studsat runt på lättfotade discofierade houserytmer, precis mellan ABBA och det överdrivet teatraliska, var Stay the Night ett vräkigt trumslammeruppträdande. Men ju mer jag hör årets Alcazar-melodifestivalbidrag, desto mer gillar jag Knock On Wood-pastischen i all sin överdådighet. Att Alcazars framträdande, nu återigen som en trio i och med tillskottet av Lina Hedlund, satt som en välregisserad smäck i sitt åttiotalspastellvältrande, tja, det hade jag väl mer eller mindre räknat med redan på förhand.

Mycket känns förstås igen även på resten av Disco Defenders och även om Stay the Night inte är heltigenom representativ för albumet så pekas rätt mycket av riktningen ut. För den stora skillnaden jämfört med tidigare album ligger i det på sina ställen lite vräkigare anslaget. Ja, eller mer tungfotade om man så vill. Och just det är tyvärr inte till Alcazars fördel.

Alcazar och folket runt dem är förstås inte dummare än att de inser att det är bra att hänga på månadens smak – en smak som senaste året eller så handlat mycket om da-dun-da-dun-rytmer och nyelectroknorrande basgångar. Hur mycket jag än uppskattar det skamlösa mötet mellan My Prerogative och Sound of the Underground i Inhibitions känns det som att den gjort sig bättre i en lite mindre baktung kostym.

Men för det mesta lyckas de tyngre slingorna och rytmerna ändå hållas på rätt sida. Och under resan svischar ABBA-pianon, svepande stråkar och mer eller mindre oblyga stölder av sjuttiotalets mest stjärnglittrande disco förbi som ett strecksuddigt X2000-landskap. Bland favoriterna finns den egentligen för da-dun-da-dun-da-tunga My My Me and My, som fäller mig med sina blåsmäktande stråkar och utstickaren Harlem Nights där Lumidees bjuds upp av en församlad ragtime-era. Till det stora minuskontot hamnar målgången; först en rätt meningslös cover av Funkytown, sedan lägereldshistorien och så sist Thank You som känns som en inte helt lyckad blandning av ABBA-hyllning och inramningen från en generations post-ABBA-popdisco som den proppats upp på otaliga dansbandsscener.

Men de absolut bästa och mest oumbärliga minuterna på Disco Defenders rullar igång när Alcazar sätter tänderna i ännu en specialskriven Pet Shop Boys-låt. Den här kombinationen fungerade ju bra redan 2003, i och med Love Light, men med vemodsglänsande Baby känns det som att alla inblandade lyft sig ytterligare ett snäpp. Varje gång jag hör klockspelen och stråkarna kämpa sig upp över trädtopparna amtidigt som de älskande sjunger förbi varandra går tankarna till den magi som Jimmy Jam och Terry Lewis skapade åt Human League i och med 1986 års Human. Det är ett av de bästa betyg en låt kan få.

Disco Defenders har däremot en rätt bra bit kvar till de höga betygen. Precis som tidigare gånger är det bara att konstatera att Alcazar inte är ett albumband. Det märks inte minst på den medföljande bonusskivan där de tidiga hitsen radas upp. Radas upp en gång till, om man vill vara lite elak. Det andas inte direkt självförtroende när man säljer ett nytt album med att haka på ett greatest hits-paket, om man säger så. Men visst, hade jag tagit med skiva två i bedömningen hade betyget hamnat högre.

Skit samma. Alcazar fortsätter göra vad de är bäst på. Underhålla. Har du inte redan Alcazars tidigare grejer är det bara att köpa hela paketet. Är hyllan redan fylld av Alcazar köper du de bästa låtarna och fortsätter bygga på din egen best of-kollektion.

För oavsett hur ojämn nya skivan än må vara är det bara att konstatera att Alcazars samlade utgåvor faktiskt gör dem till en av de bästa svenska grupperna. Någonsin.