När George Harrison började experimentera med det indiska stränginstrumentet sitar var det många som höjde på ögonbrynen, även om det kanske främst berodde på den suspekta skäggväxten som följde med. Men det har gått ett tag sedan 60-talet, och sitaren har om inte blivit kutym så åtminstone hittat en självklar plats i popmusiken. Tack vare […][...]

Så här i karriärens, åtminstone sett till skivsläppstempo, mest intensiva period är det dags för Bruce Springsteens fjärde på lika många år. Produktiv har han alltid varit men där han tidigare stenhårt gallrade fram de låtar som till slut hamnade på skiva har han på senare år helt ändrat inställning och med Springsteenska mått formligen […][...]

Tre år. Tre jävla år. Så lång tid har gått sedan vi fick ta del av David Sandström och hans Overdrive i och med förra släppet Go Down!. Att den skivan är den i särklass svagaste av de han givit ut under eget namn och då också bidragit till en viss frustration säger en del. […][...]

Seth och Mike. Två creddiga killar som länge skrivit för andra. Nu har de slagit sina kloka hjärnor ihop, vilket resulterade i debutalbumet She’s About to Cross My Mind. Och det är mycket om just ”henne” på albumet. Hon är ond, hon kommer tillbaka i minnena, hon är deppad, hon är underbar, hon är manipulativ. […][...]

The Ruby Suns är det månghövdade bandet från Nya Zeeland som enligt dem själva gör kalifornisk pop. Det självbetitlade debutalbumet är solsken hela dagen och nätter på stranden. Solblekta melodier i trekantsbikini jagar fram längs vattenbrynet. Självfallet är det den ljusa stämsången som placerar The Ruby Suns musik i rätt stat – den är ju […][...]

Det är femton år sedan The Byrds meste låtskrivare gick bort. Mannen som gjorde sig mest pengar bland bandmedlemmarna, genom sin förmåga att skriva storslagna skapelser som gjorde de andra gröna av avund. Mannen som under sextiotalet rörde sig med countryrocken genom band som The Byrds, Gene Clark & the Gosdin Brothers och Dillard & […][...]

För mig var fantastiska ”Catalpa” och ”Escondida” bättre i teorin än i verkligheten. Jag sa att jag lyssnade på dem mer än jag gjorde. Jag blev fruktansvärt irriterad på att maxa volymen för att höra melodierna att jag hellre lyssnade på, de just då, mer självklara Feist och Julie Doiron. Samtidigt visste jag att Jolie […][...]