Träden står nakna sedan höstlöven fallit och årets gråaste, men på många sätt också vackraste månad är snart över. Men innan vi träder in i årets sista månad, full av julstress, årsbästalistor och (förhoppningsvis) snö, delar redaktionen på dagensskiva.com med sig av novembers musikaliska höjdpunkter. Kate Bush (Kate Bush) Kate Bush. (Ola Andersson) Bill Callahan, […][...]

På gott och ont är den amerikanska musikscenen fylld till bristningsgränsen av pitchfork-hypade lo-fi-band, varav några är gör unik fantastisk musik, medan alltför många är medelmåttiga kopior av sina förebilder. Vilken skara Ganglians hör till kan jag till en början inte avgöra, men en första genomlyssning av Ganglians Still Living gör mig nyfiken. Skivans sound […][...]

I år är det 30 år sedan Men At Work satte Australien på popkartan med sin Down Under. 30 år senare spelar landsmännen i Cut Copy in låten igen. För vad är väl Take Me Over om inte Down Under en gång till? Det finns band som jag vet att jag borde gilla mycket mer […][...]

Det är sällan Nya Zeeland nämns i musiksammanhang, men faktum är att landet har haft en ganska stark indiepopscen ända sedan 80-talet då skivbolaget Flying Nun etablerade sig med band som The Chills, The Bats och The Clean. Man kan inte påstå att den avlägsna ögruppen har fött fram överdrivet många nyskapande band sedan dess, […][...]

Till skillnad från Marcus Birro och andra hängivna fans älskar jag inte The Cure för Disintegration och deras långa, desperata klagobrev till mänskligheten, utan för den marginaliserade delen av deras katalog som utgörs av barnsligt upprymda poplåtar. Kanske krävs det just en härdad cyniker som Robert Smith för att lite solljus mellan persiennerna ska resultera […][...]

Så här i karriärens, åtminstone sett till skivsläppstempo, mest intensiva period är det dags för Bruce Springsteens fjärde på lika många år. Produktiv har han alltid varit men där han tidigare stenhårt gallrade fram de låtar som till slut hamnade på skiva har han på senare år helt ändrat inställning och med Springsteenska mått formligen […][...]

Det är så jovialiskt skramligt och vingligt att det hade kunnat vara inledningssoundtracket till en skakig, blurrig och lite smådammig indie-roadmovie. Den lilla skraltiga bilen med vilken våra hjältar och hjältinnor förflytttar sig, en kaktusbeströdd landsväg, en hund som tuggar på en gammal stövel. Och Headin’ Off. Någonstans där börjar alltså Surf City EP (det […][...]

Damon Gough är från Manchester, har släppt fem svåråtkomliga, kritikerrosade eps på egen etikett, och har medverkat med låten ”Nursery Rhyme” på UNKLEs ”Psyence Fiction”. Damon är kort sagt ett guldobjekt för brittiskt musikpress. Han är en sån där kille som kunde ha släppt en debutskiva med pitchade fisar utan att någon hade höjt på […][...]

När jag tänker tillbaka till 1994 så är det varken fotbolls-VM eller det fina vädret först och främst, utan till en alldeles speciell liten blå skiva. En skiva som mer än sex år efter att den släppts fortfarande tillhör mina favoriter. En skiva som borde ingå i varje respektabel skivsamling. Denna blåa skiva är den […][...]