Jag hade väntat mig mycket från Larry Heards senaste släpp.

Jag hade däremot inte väntat mig Kraftwerk.

Okej. Det här var ju inte sant någonstans, egentligen. Jag hade inte alls väntat mig mycket. Jag hade väntat mig att Larry Heard skulle låta precis som han alltid gör: som Larry Heard.

För även om Larry sedan vi lämnade nittiotalet bakom oss återigen knorrat upp den acid-låda där han en gång började sin housegärning, så har han ändå för det mesta hållit sig inom sitt inmutade territorium. Mjuk, djup och vacker house vävd kring ett pärlband av svarta och vita tangenter.

Någonstans där i bakgrunden har förstås Kraftwerk haft sin givna plats. Som alla housepionjärer under genrens första årtionde var Kraftwerk en oundviklig inspirationskälla. Det här hördes förstås tydligast mellan bilhuvudstadens fasader, som redan börjat tappa en stor del av sin forna glans som, på många sätt, USA:s motor. Kanske allra tydligast hos Derrick May.

I Chicago var inspirationen på ytan inte lika tydlig. Här handlade det mer om sättet att göra musik snarare än musikaliskt närsläktskap. Larry Heard var inget undantag från den regeln.

Förrän nu. När vi (fortfarande några dagar) skriver 2008. För titelspåret från Larrys senaste EP 25 Years from Alpha är inget annat än en uppdatering av Kraftwerks klassiska formel – något kvartssekel senare.

Det tar ungefär 20 sekunder. Några pisksnärtande trummaskinsslag öppnar dammportarna innan en keyboardslinga som plockad från någon av tysklandskvartettens klassiska alster kliver in i strålkastarljuset. En analog tidsresa tillbaka till en värld av elektroniska ljudmaskiner som krävde sin ingenjörsexamen. Under resan matas acidrötterna varsamt in och får sällskap av ljud från den tidiga housen. Precis som den rymdresa det handlar om är musiken kliniskt kall. Det är först när Larrys patenterande pianomattor släpps in som mörkret balanseras upp.

Som ett rymdäventyr sig bör är det inte en repa runt Mars vi pratar om. Drygt femton minuter tar det att lämna vårt solsystem bakom oss och så sakteliga börja urskilja vår närmaste rymdgranne långt bort bland stjärnskonstellationerna.

Det sista av de tre spåren på ep:n, Mercurian Funk är mer i linje med det som Larry gjort senate åren. Här är de tidigt åttiotalshouse som står på menyn, även om knorrandet lyser rätt mycket med sin frånvaro. Men mellan rymdäventyret och funken hinner vi också med att doppa tårna i det som trots allt är Larrys signum. Det mjuka. Det djupa. Det vackra.

Feathers Floating. Bara namnet räcker som beskrivning. Det är precis så det låter när Larrys jazziga piano flyttar ut på en långskuggig strand där havet makligt spelar fram och tillbaka över strandkanten och bruset är det enda som hörs när man sluter ögonen. Fram till dess att Larry och hans piano sjunker till ro och börjar sin duett med den kommande natten.

Där har vi min Larry. Den Larry jag aldrig verkar tröttna på. För även om titelspåret är såväl oväntat som oväntat lyckat är det ändå lite för lite för att sträcka sig över femton minuter. Detsamma gäller Mercurian Funk, som trots den kortare längden ändå lider av samma sak.

Kraftwerk i all ära, men Larry Heard har ju trots allt sedan länge blivit något helt annat. Det är den Larry Heard jag vill höra mycket mer av – fortfarande såhär 25 år senare.