Lars Horntveth smög ut uppföljaren till sin debutskiva, Pooka från 2004, i hemlandet Norge samt via digitala butiker i början av december. Den har varit några år i vardande och i somras spelades den i sin helhet på Øyafestivalen tillsammans med Norska radioorkestern, Kringkastingsorkestret.

Då var, precis som den är på skivan, musiken i ett enda 37 minuter långt stycke. Lars själv beskriver det som ett dagboksverk som vuxit fram helt kronologiskt. Musiken byggs upp, ett tema ansluter till ett annat och omärkligt går vi vidare längs den inslagna vägen. Då och då tonar musiken ut som om vi kommit till ett avslut, men så sätter en gitarrslinga eller en mjuk ton från oboen ut en krok och drar musiken vidare.

Lars har komponerat själv och spelar gitarr, piano, bleckblåsinstrument och klarinetter. Han har producerat tillsammans med Jørgen Træen (Sir Duperman) och den rika ljudbilden fylls ut av den Lettländska symfoniorkestern, dirigerad av Terje Mikkelsen.

Anslaget är melankoliskt och en aning nostalgiskt. Paletten är rik och symfoniorkestern har lockats framåt av Lars och Jørgen som suttit bredvid för att locka fram rätt stämningar i helheten.

Och det är njutbart, men också en aning händelselöst. På gott och ont har jag oftast inte märkt att de 37 minuterna passerat förbi när jag lyssnar. Antingen kan jag tolka det som en positiv drömväv som vaggat mig, eller som en alltför ofokuserad matta som bara passerat förbi. Ett kalejdoskop byter helt skepnad när det vrids på, det är det som fascinerat i snart 200 år. Men det gör inte Kaleidoscopic riktigt. Och trots att jag gillar det så är mina förväntningar på allt Lars Horntveth gör alltid skyhöga. Så jag är ändå inte nöjd trots att det är bra. Jag vill ha ännu mer.