Backkatalogen David Berman hittills har på sitt CV kan liknas vid en promenad längs stranden. Helt okontroversiellt och harmlöst men ack så trevligt. Och detta faktum är tydligare än någonsin på sjätte albumet med Silver Jews. Där bandet bildades som en hybrid mellan Bermans osvikliga melodikänsla och originalmedlemmen Stephen Malkmus ibland maniska manér och stämpel är bandet idag en angelägenhet för de redan initierade. Lookout Mountain, Lookout Sea är visserligen ingen petitess för den delen, det frustrerande med skivan är att potentialen som finns inte används till fullo.

American Water från 1998 är ett typexempel på tillvaratagandet av potentialen i bandet. Då, och bara då, kändes det som om det gällde något mer än bara underfundiga texter och pianobaserad boogierock som den i Aloysius, Bluegrass Drummer. Då bjöd de på suggestiva tongångar och smarta skildringar om den samtida amerikanska inställningen till världen och livet i förorterna. Att en svensk popduo tagit sitt bandnamn från texten till People är hedersvärt och visar på bandets inflytande. Jag har svårt att se att Lookout Mountain, Lookout Sea kommer leda till något liknande.

Visst, det finns givetvis en charm över detta släpp och det är inga halvmesyrer vi bjuds på. I Strange Victory, Strange Defeat ljuder en popkänsla liknande den hos The Go-Betweens och We Could Be Looking For The Same Thing är en låt Johnny Cash kunnat skriva. Och just Cash är överlag den gemensamma nämnaren när det gäller beskrivningar av Berman och hans sound. Förr om åren har jag tyckt det varit en märklig jämförelse och visst, rösternas tonlägen är de samma men i övrigt finns det inte mycket gemensamt. Tills nu. Och jag är den första som erkänner att jag inte har något problem med det.

Det ska dock inte strirras stint på att Johnny Cash nämns i tid och otid. Det är fortfarande amerikansk indiepop i stil med Preston School of Industry, Pavement och vadhelst som kommer ur Elephant 6-kollektivet, bara en bra bit under nyss nämnda bands höjdpunkter. Trivsamt på sparlåga.