Det börjar som en vevad speldosa i en leksakssäck där tingen så småningom kommer till liv. Först långsamt och trevande, men snart rullar de fram ur skrymslena med riktning på en öppen plats med blinkande ljus. Ljudpaletten tillåts kladda och uppsluppet tar de sig an en duk med både stelnande oljefärg och en nyöppnad sprayburk.

Ratatat är alltid ett märkligt möte. De står där någonstans mellan postrock, dansant pop och electronica. Men de har rört sig mer och mer mot en rörlig mitt. På första, självbetitlade skivan, var de tyngre och i en mörkare sättning. Beatsen var i förgrunden, men följet hade en sorgsen ton. På Classics rörde de sig lite hastigare och vilade mer på Mike Strouds gitarr. Det satte anrättningen i ett rockigare paradigm, även om det kanske redan då var mer placerat på ett improviserat dansgolv.

Till LP3 har de tagit ett steg till. Strängar, talkbox à la Roger Troutman och ett studsigt piano tar vid efter speldoseinledningen och leder med en fast hand mot dansgolvet. Även om det är lättare nu är det inte heller glättigt. Men även de mörka färgerna är uppblandade med mycket vitt.

Influenserna strömmar omkring i låtarna. En fot i poptraditionen, en hand som girigt sträcker sig över moriskt Spanien mot Afrika, höger hand på funken och vänster fot någonstans kring Detroit. En eklektisk mix, minst sagt. Nålpiano spelar melodin som tickas framåt av metalliska slag mot glas, mött av en funkig gitarr och syntetiska klatchande trumslag (Dura). Knorrande synttakt bjuder upp en hammondorgel till ett rumlande fall mot gnidande processad gitarr (Mumtaz Khan).

Första gångerna jag lyssnade igenom skivan fick jag inte ihop att det jag hörde var Ratatat, jag var tvungen att titta efter. Nu när jag lyssnat många gånger till förstår jag inte hur jag inte kunde höra det på en gång. Att det bara är naturlig utveckling.