Det var när Saul Williams åkte som uppvärmare till Nine Inch Nails som Trent Reznor frågade om inte Williams skulle vilja spela in något tillsammans med honom. De hittade en gemensam utgångspunkt i Public Enemy (och mer specifikt i The Bomb Squad). Att The Inevitable Rise and Liberation of NiggyTardust låter som den gör är med andra ord ingen större överraskning.

Som om Trent Reznor producerat It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back och låtit en svart poet sjunga budskapet istället för att rappa det. Industrinostalgiskt sprakande beats bakom texter som dissekerar de amerikanska rasbiologiska murarna. Hårt och politiskt lyriskt, om än inte i frontlinjen musikaliskt.

När albumet släpptes enligt ”betala så mycket eller lite du vill”-modellen i november förra året försvann diskussionen om musiken ganska snabbt. Allt handlade om distributionsmodellen. På måndag återsläpps det på cd och vinyl. Betalvarianterna (den fria varianten stoppades efter 100 000 nedladdningar) innehåller fem bonuslåtar, en av dem den välbekanta List of Demands (Reparations).

Min iPod-version av Niggy Tardust saknade snabbt den vedervärdiga Sunday Bloody Sunday som alltid fått håret att krulla sig av obehag på mina armar. När jag nu plockade fram albumet ur mp3-arkivet igen lät jag den ligga kvar och den låter faktiskt inte så illa som jag minns den. Nästan som om den spelats in av U2 till Zooropa (deras överlägset bästa album) och inte som det rättfärdiga arenaepos jag känner den i original.

Jag gillar de basmurriga och slöa låtarna bäst. När musiken blir klaustrofobiskt varm och man kan känna svetten droppa från väggarna i det kompakta mörkret. Som när det röda ljuset fyller Break eller ljuden från jesusfabriken stämplar in i DNA.

Men visst, jag hade gärna fått en rejälare dos skrot i örat. Ibland vill jag, precis som när jag lyssnar på The Slip, få mer av de elaka ljuden. Mer fräsande energi. Inte för att Alan Moulder inte gjort ett grymt jobb med mixen, nej mer för att jag får en känsla av att Reznor och Williams håller igen. Jag vill att de ska släppa kontrollen och låta det spåra ur.

Samtidigt gillar jag The Inevitable Rise and Liberation of NiggyTardust! bättre idag än jag gjorde för åtta månader sen. Som om albumet mått bra av en snabb och intensiv introduktion och sen få ligga i träda ett halvår. Med andra ord musik som tål att lyssnas om på. Det är ett betyg så gott som något.

Sunday Bloody Sunday