Efter utsvävningarna med Music from The Elder ville Kiss börja spela hårdrock igen. Resultatet blev Creatures of the Night, tillsammans med Revenge den tyngsta skivan i Kiss katalog. Perioden i början av 1980-talet var en tämligen förvirrad tid i Kiss historia. Den sminkade eran var på väg mot sitt slut och att Ace Frehley hade […][...]

Trots att de fyra soloalbumen som föregick Dynasty inte var några märkvärdiga framgångar rent kommersiellt var Kiss större än någonsin 1979. För första gången sedan starten började de fundera över att svara på smakvindarna, efter att sedan starten ha gått sin egen väg. Jag är förmodligen inte det enda Kiss-fan som hoppat över Dynasty. Skivan […][...]

Vad ska man egentligen säga om ett album som kom ut för drygt trettio år sedan? En skiva som är en klassiker bland klassiker och borde finnas i varje rockälskares skivsamling? En skiva som format såväl mitt eget musikintresse som rockhistorien i stort? En skiva som slagit an tonen för bandets egna karriär, en karriär […][...]

På en presskonferens i förra veckan svarade Kiss, för jag vet inte vilken gång i ordningen, att det inte är aktuellt med något nytt album. Fansen är inte intresserade av ny musik från bandet. Det ligger så klart en del i det och pekar ändå på någon sorts självinsikt i att deras turnépaket handlar om […][...]

När det var dags för Kiss att spela in album nummer tre fick de med sig skivbolagsbossen Neil Bogart till studion. Han satte sig i producentstolen och arbetet gick i ett rasande tempo. Materialet som inte skrevs i studion var till stor del rester från inspelningen av Hotter Than Hell eller till och med från […][...]

Från det grymma öppningsriffet i I Stole Your Love till den avslutande oväntade covern av Phil Spector-kompositionen Then He Kissed me (som så klart blev Then She Kissed Me i Kiss version) är Love Gun den sista verkligt klassiska Kiss-skivan ett mästerverk. Jag skriver deen sista klassiska eftersom det här var sista gången alla de […][...]

Även om det så klart finns de som har avvikande åsikter vågar jag hävda att det råder någon sorts konsensus bland Kiss-konnässörer att Ace Frehleys soloalbum är det bästa. Ace album är också det som sålde bäst och det enda som hade en låt som nådde utanför de redan frälsta leden med superklassikern New York […][...]

När Kiss släppte sin andra liveskiva Alive II 1977 var bandet på toppen av sin karriär. Efter genombrottet med Alive 1975, hade de följt upp med skivorna Destroyer, Rock and Roll Over och Love Gun, tre riktigt bra skivor som alla innehåller numera klassiska Kisslåtar. Alive II bjuder på material från dessa tre skivorna, inspelad […][...]

När 1970-talet närmade sig 1980-talet var det stor förvirring i Kisslägret, så även en tid därefter. Peter Criss och Ace Frehley lämnade under denna period bandet och olika ersättare hoppade in på ett hörn och hjälpte till. Samlingsskivan Killers släpptes 1982 enbart utanför USA och av de fyra nya låtar som var med på den […][...]

1992 var Kiss mer eller mindre på väg mot konkurs, både kommersiellt och musikaliskt. 80-talet hade inte varit snällt mot bandet och de två superstjärnorna Paul Stanley och Gene Simmons som fortsatt leva enligt devisen att de är världens största rockband. Under större delen av 80-talet seglade bandet ofokuserat i glamhårdrockens bakvatten. Med minst sagt […][...]