Efter ett antal starkt tematiska skivor om ämnen som plastikkirurgi, amerikanska inbördeskriget och som senast med musikaliska personporträtt har Drew Daniel och Martin.C. Schmidt den här gången gjort ett, åtminstone med deras mått mätt, vanligt album med vanliga instrument. Inga samplingar av diverse kroppsvätskor, sniglar krypande på thereminer, elektrifierade skadjursnervsystem, uppblåsta kolivmödrar eller andra av de aparta inslag som de gjort sig kända för. Bara helt vanliga instrument.

Men ”vanlig” innebär i Matmos värld inte riktigt samma sak som hos andra så givetvis finns det ett konceptuellt tänk även bakom Supreme Baloon. Inte direkt något tema den här gången men duon bestämde att skivan uteslutande skulle skapas med vintage-synthar och keyboards och helt utan mikrofoner.

Slutresultatet kan enklast delas upp i två delar. Dels ett antal kortkorta stycken som rör sig mellan Gameboyrumba, Jean-Jaques Perrey-pasticher, barnkammarramsor förvrängda till knaster och elektronik och ett barock goes synthstycke av Francois Couperin som låter som hämtat från soundtracket till A Clockwork Orange. Allt vänligt analogt fjärtande och glatt blippbluppande.

Men så kommer den andra delen som består av titellåten. En, med sina 24 minuter, veritabel symfoni som sammanfattar allt det Matmos antagligen velat uppnå med Supreme Baloonoch som omisskännligen framstår som skivans centralstycke. En strålande utforskning av den analoga synthens sound och uttrycksmöjligheter som i deras händer blir en mix av tung murrig 70-talskraut och ambient där malande drivande partier gång efter annan bryts av med stunder av lättflyktigt stjärnskådande.

Någonstans där när de hittar exakt rätt i kombinationen av sound, instrumentering och melodi blir Supreme Ballon precis den hyllning som de föresatt sig att göra. Men resten av Supreme Baloon är lika mycket reslutatet av två entusiaster som fått chansen att leva ut pojkdrömmen att få leka med en hel arsenal av lika legendariska som svårtillgängliga musikaliska samlarobjekt. Det är dem väl unnat, Matmos hade säkert hur kul som helst och visst är det mestadels hyfsat intressant men det är varken lika medryckande eller provocerande som deras tidigare släpp skämt bort oss med.

I sin strävan att göra en vanlig skiva har de lyckats lite för bra. Deras särart, det experimentella och udda, har tyvärr försvunnit på bekostnad av konceptet. Så när den värsta krautröken lagt sig känner man sig, med ett lysande undantag, ändå inte tillfredsställd utan börjar istället fundera på vad Matmos nästa drag kommer bli. Och det kan väl ändå inte riktigt ha varit meningen?