Man kan väl inte säga att Kiss formkurva pekade uppåt när 80-talet närmade sig sitt slut. Visst kan jag känna nostalgisk värme inför album som Asylum och Crazy Nights, kanske till och med förstå att någon håller dem kär. Men Hot in the Shade får nog ändå ses som den slutgiltiga spiken i glamkistan och […][...]

På en presskonferens i förra veckan svarade Kiss, för jag vet inte vilken gång i ordningen, att det inte är aktuellt med något nytt album. Fansen är inte intresserade av ny musik från bandet. Det ligger så klart en del i det och pekar ändå på någon sorts självinsikt i att deras turnépaket handlar om […][...]

Även om det så klart finns de som har avvikande åsikter vågar jag hävda att det råder någon sorts konsensus bland Kiss-konnässörer att Ace Frehleys soloalbum är det bästa. Ace album är också det som sålde bäst och det enda som hade en låt som nådde utanför de redan frälsta leden med superklassikern New York […][...]

När Kiss släppte sin andra liveskiva Alive II 1977 var bandet på toppen av sin karriär. Efter genombrottet med Alive 1975, hade de följt upp med skivorna Destroyer, Rock and Roll Over och Love Gun, tre riktigt bra skivor som alla innehåller numera klassiska Kisslåtar. Alive II bjuder på material från dessa tre skivorna, inspelad […][...]

1992 var Kiss mer eller mindre på väg mot konkurs, både kommersiellt och musikaliskt. 80-talet hade inte varit snällt mot bandet och de två superstjärnorna Paul Stanley och Gene Simmons som fortsatt leva enligt devisen att de är världens största rockband. Under större delen av 80-talet seglade bandet ofokuserat i glamhårdrockens bakvatten. Med minst sagt […][...]

Så här i kölvattnet efter den strålande Kissology-serien finns det ändå anledning att titta bakåt och se vilka alternativ som finns i reabackarna. Jag hittade den här samlingen på Ginza för 29 kronor för några år sedan, drygt tio år efter att den släpptes. Som, gissar jag, så många andra hade jag alltid trott att […][...]

1985 var Kiss förbi sin kreativa topp, eller åtminstone i en rejäl svacka, enligt många. Ändå var det i och med Asylum som man återigen hittade en kontinuitet i sättningen, en kontinuitet som skulle bestå fram till Eric Carrs död i cancer 24 november 1991. Skivan markerar Bruce Kulicks intåg i bandet, den mest kompetente […][...]