They are not so chic, these kids. They don’t haunt press receptions or opening nights; they don’t pose as street punks in the style of Bruce Springsteen, or prate of rock & Rimbaud. Indeed, the cults of recent years seem to have passed them by entirely. They know nothing of flower power or meditation, pansexuality, or mind expansion. No waterbeds or Moroccan cushions, no hand-thrown pottery, for them. No hep jargon either, and no Pepsi revolutions. In many cases, they genuinely can’t remember who Bob Dylan was, let alone Ken Kesey or Timothy Leary. Haight Ashbury, Woodstock, Altamont – all of them draw a blank. Instead, this generation’s real roots lie further back, in the fifties, the golden age of Saturday nights.

Så inledde Nik Cohn sin vid det här laget klassiska artikel Tribal Nites of the Saturday Night, publicerad i New York Magazine den 7 juni 1976. En berättelse om ett New York som ännu inte letat sig in i medelklassamerikanens tv-fyllda vardagsrum. En berättelse om ett New York som ännu inte börjat sitt världsomspännande erövringståg. En berättelse om Lördagen och dess världsfrånvända magi.

Och även om du inte hört talas om vare sig Nik Cohn eller hans artikel tidigare lär du åtminstone känna till den film som ett och ett halvt år senare kom att baseras på Cohns text. Det var då Saturday Night Fever en gång för alla sprängde den damm som försökt hålla discon stången. Det var då John Travolta lärde en hel generation hur det ska se ut på discogolvet till musik som blev så populär att filmmusiken sålde bättre än någon filmmusik gjort dittills.

För Saturday Night Fever lärde en hel värld att på dansgolvet kan vem som helst vara kung eller drottning. Vad man gjorde de övriga sex gråa veckodagarna spelade ingen roll. Allt tack vare en dokumentär artikel skriven om ett gäng unga italienskättade amerikaner i tredje generation.

Just att det var italienare kanske känns som en bagatell i sammanhanget, men det är så mycket mer än så. För efter USA fanns det inget land som var mer disco än Italien. Och precis som Cohns artikel, som i efterhand visade sig vara påhittad i princip från början till slut, var den italienska discon i många hänseenden en oblyg stöld av de amerikanska originalen. Men en icke-musik skapad med en oändlig riveralång kärlek till originalet.

För någon som mig, som mer eller mindre föddes in i musikintresset till mittåttiotalets italodisco, kommer genren alltid mest vara Scotch, Baltimora, Spagna, Sabrina, Den Harrow och en hel hög andra. Alexander Robotnick var en upptäckt daterad betydligt senare. Men italodiscon är ju mycket mer än musiken som uppstod när de italienska rockarna upptäckte att det var mycket roligare med disco och maskiner.

Disco. Från Italien. I alla dess former.

Precis det här får vi på Strut-samlingen Disco Italia. Nedslag i det mindre strålkastarbelysta italienska discotalet 77-85. Kärleksfullt sammanställd av Stevie Kotey bjuds vi ombord på resan av några av de hyfsat välkända namnen från den italienska discoscenen: Kano, Kasso, D.D. Sound, Revanche och Easy Going. Dessutom med Tullio de Piscopo, vars Stop Bajon säkerligen inte passerade någon av dem som hoppade på balearica-trenden omärkt förbi. Men det här handlar inte nödvändigtvis om dessa artisters största hits – och rätt ofta i alternativa versioner eller helt nya edits. Och precis som på den lika eminenta samlingen Disco Deutschland får vi sedan ett antal betydligt mindre kända namn att lära oss dansa till.

Handklappsfunkfyrtakt, Chic-gitarrer, Moroder-lån, Melvin Franklin-muller, stadiga basgångar, Love Boat-glamour, fladdrigt blås, klinkande pianon och huggande stråkar. En resa genom disco av bästa sort.

Ja. Eller, åtminstone nästan. En eller två låtar hade jag inte saknat om de fått lämna plats åt några andra – de gör kuriosajobbet, men inte mer än så. Det är å andra sidan något jag kan leva med.

Jag skulle dessutom kunna klaga på att det är lite trist att just det italienska lyser med sin frånvaro, precis som jag saknade lite mer tysk touch på Disco Deutschland. Men, precis som på Disco Deutschland, känns det som att det nog ändå är precis så här det ska vara.

Disco-italienarna var ju trots allt nästan bättre på att göra amerikansk disco än amerikanerna själva.