Tonen sätts redan i första spåret där Jack Splash efter att ha dragit i sig ett par ballonger sprängfyllda med helium skriver om hiphop- och funkhistorien med sig själv som centralfigur. Det här kommer att handla om sprallig påläst referensfunk. Jag biter mig hårt i tungan för att inte börja peka ut influenserna, då riskerar jag att bli onödigt långrandig. Vi tar det över en flaska snustorrt bubbel istället.

Hörde du debuten The Return of Jack Splash kommer inte Time Traveller att vara någon överraskning. Den fortsätter den nedcabbade soulskensresan i den amerikanska musikhistorien, med utgångspunkt i hiphopen och funken. Möjligen handlar det lite mer om disco, rullskridskor och snärtiga basgångar än sist.

Visst finns de självklara referenserna till 80-talets Minneapolis alla tjutande synthar där. I mina öron låter Plantlife trots allt mest som Los Angeles stekheta smältdegel än något annat. Det här handlar om ett solbadande Hollywood, en vit nercabbad low rider med rejält blänkande navkapslar, dygnet runt-öppna strippklubbar och palmer mot en klarblå himmel. Starka färger, lyx och överflöd. Och så en gnutta politik i kanten, med rekordrisiga raderna ”We don’t need no terminator / Push Bush / We need love / Not Bush” i Tear the House Down som tydligaste exemplet. Sen skriver jag gärna under på att det vora fint att ersätta George Bush med George Clinton och Bootsy Collins.

Det tar ett par lyssningar att få grepp om Time Traveller. Det är ett 19 låtar långt album som tänjer på gränserna för vad som får plats på en cd (för det är uppenbart det döende cd-formatet som sätter gränsen). Det är mastigt, men för den som orkar ge det ett par chanser väntar belöningen runt hörnet. Särskilt den andra halvan där Jack Splash tar ut svängarna ordentligt är alldeles strålande (vi bjuds bland annat på ett par oväntat stökiga psychedelic soul-gitarrer i Love Toy).

Min första reaktion var att Time Traveller var för mycket. Att Jack Splash var för mycket. Efter några lyssningtar mindes jag att det är precis det jag gillar med Plantlife. Det är är allt på en gång och vägrar att ta skit för det. Det är amerikanskt överdrivet, en excess i extra allt. Hur skulle jag inte kunna gilla det?