Bortser man från de som inte har en åsikt om Sincerely Yours kvarstår tre olika kategorier, där vi kanske ändå måste börja med den exkluderade skalan: självklart är det fullt möjligt att inte ha en åsikt om viss musik, de som hävdar annat ljuger. Jag har inga som helst problem med att aldrig ha haft en åsikt om exempelvis Kleerup – givetvis kan jag formulera en om jag vill, men jag har inte ställts inför en påtvingad, aktiv tankeprocess där något i Kleerups musik tvingar mig att också formulera en åsikt om den.

När en skribent hävdar att musik är så bra eller viktig att den inte lämnar någon oberörd beror det uteslutande på att skribenten i fråga själv anser att musiken är så pass bra eller viktig att han eller hon inte kan förstå hur vissa människor kan tänkas hamna i en situation där de inte bemödar sig med att formulera en åsikt. Det finns hur mycket musik som helst som lämnar personer oberörda, och jag tror absolut att det som släpps hos Sincerely Yours ignorerats totalt av väldigt många.

Ändå, de tre kategorierna Sincerely Yours-lyssnare är som följer: De som älskar bolaget och allt de gör och står för, de som hatar bolaget och allt de gör och står för samt de som hävdar att Sincerely Yours spelat ut sin roll. De två första kategorierna är uppenbara, den tredje är intressant.

Sincerely Yours har inte spelat ut sin roll, men deras nya vägval har gjort att det är lite svårare att hävda bolagets roll som cutting edge i svensk musikkommunikation. Rent musikaliskt leder Sincerely Yours numera inte alls någon form av utveckling, istället släpper de traditionell musik inspelad med traditionella medel. Förvisso väldigt bra musik; jag gillar Jonas Games skiva fortfarande, och jag tycker att den här skivan med Joel Alme är bitvis alldeles underbar.

Frågan är ändå om jag gillat det lika mycket ifall inte Sincerely Yours legat bakom. Där är jag betydligt mer tveksam: är plattformen Sincerely Yours byggt upp viktigare än musiken de släpper? Antagligen, men det behöver nödvändigtvis inte vara en dålig grej.

Någonstans längs vägen gav vi bort musiken till förmån för en känsla av att ”vi nöjer oss med det här” eftersom det räckte med att presentera en MySpace-sida för att tas på allvar av en etablerad musikpress som gör allt för att inte tappa greppet om en allt bredare marknad. Just där och just då var Sincerely Yours så tacksamma eftersom de höll så hårt i sin egen kommunikation och vägrade att kompromissa med budskapet. Att The Tough Alliance lät och uppträdde live på sättet de gjorde gav dessutom ett förtroende för hela labeln och de nya släpp de gjorde.

Alla väntar på nästa steg för Sincerely Yours, och det är också där som debatten om att de har spelat ut sin roll framkommer. Som det ser ut nu har de drivit det självvalt situationistiska, blödande, vackra och viktiga i all sin kommunikation till en spets där vän av ordning kan undra ifall det i andra änden verkligen räcker att erbjuda traditionell popmusik till sin publik; Joel Alme är verkligen inte en musikalisk framtid, däremot är A Master of Ceremonies med sina göteborgska rötter en väldigt fin popskiva. Det finns en kärlek till soul, till det episka, till massiva studioarrangemang där den ensamma rocksångaren står mitt i allting och stöter fram varje frasering, påfallande taggad av situationen att backas av en ljudkuliss som välter mindre byggnader och med varenda tänkbar känsla fastnålad på kavajslaget för alla att se. En knapp halvtimme senare är albumet slut.

Joel Almes debutskiva skulle kunna vara inspelad för tjugo år sedan lika gärna som idag. Jag har inga problem alls med det, som skiva betraktad är A Master of Ceremonies en av de starkare hittills i år, oavsett vem som släpper den.