En av de få saker man faktiskt kan vara säker på med Kieran Hebden är att man aldrig kan vara riktigt säker på i vilken riktning han kommer ta sin musik. För oavsett hur hyllat ett släpp blivit har Hebden aldrig slagit sig till ro utan snarare tvärtom sett det som en anledning att ta sikte mot något helt annat.

Ringer är ett också helt följdriktigt ett rejält steg bort från improvisationsjazzexperimenten med Steve Reid och å andra sidan precis lika långt från den beslöjade finstämdhet som präglade Four Tet-skivor som Pause och Rounds. Men samtidigt som Ringer inte låter som något han gjort tidigare finns här spår av alla Hebdens tidigare skepnader.

Här skymtar de krautigt repetitiva inslagen från postrockiga Fridge, klipp-och-klistra-samplingarna från soloskivorna och vansinnesrytmerna från samarbetet med Reid. Fast här stöps allt i Detroits allra varmaste och mest välkomnande technoform. Högelektronisk ultramaskinell techno men med Hebdens känsla för harmoni och melodi väl bibehållen. Stundtals med ett så näst intill dansant groove att Ringer framstår som något av det mest lättillgängliga han släppt på bra länge.

Inledande Ringer är en pulserande föränderlig mastodont där Reid får dundra in några vansinnessynkoper. Ribbons är vacker minimal techno med maximal värme där ettor och nollor dansar en yster digital jigg över trummaskiner som kastats i full galopp. I Swimmer koncentreras alla detaljer istället till en ambient bakgrund som korsas med ett, i relation till den, helt apart rytmspår innan Wing Body Wing byggd kring en mäktig 4/4-takt och med effektboxen inställd på ”brölande Justicedist” bjuder på sju minuter studsande afrodiscokaosglädje.

Hebden har redan gång efter annan visat att det inte finns några musikaliska gränser för honom. Ringer är definitivt inget undantag.