Vapnets ledare Martin Abrahamsson ägnar pressreleasen (som också finns digitalt på skivbolagets Hybris hemsida) till Döda fallet åt att förklara precis hur Vapnet jobbat tidigare, hur de jobbat nu samt hur han själv ser att bandet är en del i ett problem han själv beskriver.

Det blir på det hela taget ganska tröttsamt.

Abrahamsson beskriver en värld där journalister (han beskriver journalister som en hopklumpad enhet, implicit antydande att de är likriktade där mer eller mindre allihop tycker precis likadant) hyllar ”det nya och det unga, en trend ska avlösa en annan”, och säger sig vara trött på att gamla modernistiska värden håller ett stenhårt grepp runt popmusiken och popkritiken idag, en analys som i sig känns precis lika trött som det han försöker att beskriva: han verkar mest av allt vilja att det är på det här sättet utan att reflektera över att vi som verkligen bryr oss om popmusikens utveckling struntar fullständigt i vad gamla normer sysslar med på sitt lilla djup i ankdammen.

Jojo, nu fick vi det sagt också.

Vad det handlar om är det här: konflikten mellan det gamla och det unga existerar givetvis fortfarande, men inte på det sättet det tidigare gjort. De gamla vill så innerligt gärna förstå, tolka och måla upp en form av populärkulturell analys där man kan se varje ny artists plats och sedan tryggt ställa dem där. De unga skiter däremot fullständigt i det. Alltihop. Nästa generation seriösa musiklyssnare har aldrig förstått vad det innebär att vara femton år i en småstad där enda utbudet av skivor är de tolv album som bokhandeln köpt in och ställt i en hylla på disken, istället upplever de allt precis när det händer: oredigerat, analysfritt och direkt, som gratis kokain på en spegel. Att i det läget som Abrahamsson prata om modernism, det gamla och det nya, och akustiska motreaktioner är att agera ungefär som att absolut ingenting hänt sedan, säg, 2004?

Det viktigaste med Döda fallet är att skivan är betydligt sämre än Vapnets tidigare grejer. Verkligen betydligt sämre.

2006 års Jag vet hur man väntar är en av de bästa svenskspråkiga popskivor jag hört, och också Vapnets hittills starkaste stund; varje spår på skivan är en potentiell singel, gedigna hantverk där musiken skalas ner till att vara något så bedrägligt simpelt som silkeslena melodier. Det fanns säkert en kontextuell tanke med Vapnet redan då, men jag brydde mig inte om den: istället sträckspelade jag Thoméegränd så många gånger att cd-skivan bokstavligen gick sönder.

Alla andra lyssnade på Justice. Jag tjatade om Vapnet. De skrattade åt mig, trots att jag försökte hylla genialiteten i att göra ett välutmejslat album.

Döda fallet låter som det man kastade på replokalsgolvet för att det inte passade in på Jag vet hur man väntar, de där låtarna som var halvfärdiga, som inte hade melodierna eller refrängerna för att lyfta sig en nivå högre. Jag hade kunnat älska skivan Döda fallet och avskytt dess tillhörande analys, nu irriterar båda sakerna mig lika mycket och jag har ingen som helst aning vad jag ska ha Vapnet till längre.