Markusevangeliet måste vara ett av de bästa albumnamnen någonsin. Just för detta sammanhang, förstås. Om Orup släppte en skiva med det namnet skulle det tappa hela poängen. Men nu är det helt perfekt. Så självklart.

Och även om Markus Krunegård inte berättar om Jesu liv och leverne är det ändå ett liv som målas upp och tränger ut ur varje låt på hans evangelium. Även om lyssnaren inte kan avgöra hur personliga texterna egentligen är känns allt väldigt nära, självutlämnande på ett sätt som få svenska artister är. Det är saker och händelser som nästan går att ta på, det är barndom, uppväxt, break-ups och stilla vilande ovanpå familjegravens sten. Samtidigt är det en röst om det allmänna, det som inte bara är Markus utan någonting mer generellt. Som i Se på mig nu, vad tycker du? som textmässigt går igenom en dumpning, rationella beslut om att hitta någon ny, ensamhet, längtan och om att fläka ut sina känslor för alla att beskåda, men sammanfattas egentligen i en enda mening mot låtens slut; ”Det är så att bli vuxen, och så att bli äldre”.

Bildvärlden är fantastisk. Jag kan verkligen föreställa mig hur det såg ut när kompisens mamma stod bitter och rökte under köksfläkten i Ibland gör man rätt ibland gör man fel;

Jävla karlar
Varför ska det vara så förbannat svårt
Och ni två hör på
Se upp
Så att ni inte också blir
Såna jävla svin

Det är ivrigt och känslofyllt, det är påtagligt och energiskt och på samma sätt som det känns som att Markus trycker ut alla känslor när han sjunger kan den mottaglige lyssnaren säkerligen få ut en hel del känslor genom att bara ta emot orden och musiken. Jag har redan, i mars månadssammanfattning, erkänt att jag själv gått och skrikit ikapp med Markus här hemma i Jag är en vampyr, första singeln tillika första spåret på skivan.

Jag fatta allt och ingenting
Där stod ju du som alltid skulle va min
Du såg exakt lika påkommen ut som du var
Men ärligt talat, det var skönt med ett dåligt svar

Musikmässigt påminner Markus Krunegård om sitt moderskepp Laakso, fastän mer komplicerad och oförutsägbar. Låtarna är medsjungningsbara när man väl lärt sig dem, men de vrider och vänder och förändras under sin egen gång på ett sätt som ibland tycks helt absurt. Som Samma nätter väntar alla som börjar med försiktigt piano för att efter halva låten bli en domedagsvarnande syntsak som slutar tvärt innan det väntade klimax uppnåtts.

Också låtarna uppvisar en stor blandning mellan sig. Det börjar med den intensiva singeln Jag är en vampyr, övergår i Laakso-doftande spår som Rocken spelar ingen roll längre, ömma akustiska gitarrer i Idioter och brusighet och piano i Noiserock i Japan. Det hela slutar med den sorgligt vackra Maria & jag som ger mig små Håkan Hellström-vibbar.

Markusevangeliet går upp och ned, och kan ibland tyckas bli lite tråkigt, till exempel i spåret Stjärnfallet. Men ändå så finns det där speciella alltid där, det nära, det personliga. Och det är det som gör Markusevangeliet till ett av de mest utstickande svenska albumen i år. Eller över huvud taget.