Den kanske tydligaste linjen mellan dödsmetallanhängarna är den som skiljer old school-älskarna från de som fortfarande följer med utvecklingen av genren.

Där old school-älskarna fortfarande är kvar vid ett ideal runt Autopsys Ridden with Disease (demoversionen, så klart) och föredrar sin death metal så sluskig att man nästan kan höra likmaskarna krypa i högtalarna och gärna inmundigar sin death metal med ett stort garv, finns även de som fortfarande söker att finna gränserna och gärna bege sig förbi dessa.

Old school-fansen kallar den moderna dödsmetallen sarkastiskt för symaskinsdöds, medan de nya fansen tycker att death metal har gått vidare.

Ironiskt nog är det förmodligen samma längtan som en gång förde de båda grupperna till death metal i första läget, men där den förstnämnda gruppen antingen funnit att gränser korsats nog, eller helt enkelt funnit att gränserna som bör krossas ligger på helt andra kontinenter.

En som bytte kontinent var Ola Borgström på skivbolaget Service. När death metal nådde sin peak några år in på 1990-talet var han enligt en intervju i tidningen Sex i allra högsta grad nere med scenen. Borgström beskrev upplevelsen att möta pionjärerna Morbid Angels musik som att utsättas för en mängd lager av elektriskt ljud som pumpas mot en.

Det där uttalandet dök upp i mitt minne när jag lyssnade på nya Hate Eternal-skivan Fury and Flames. För den beskrivningen är precis så jag uppfattar skivan. Och i mångt och mycket går Fury and Flames att jämföra med just Morbid Angel, även bortsett från att Erik Rutan, huvudmannen i Hate Eternal, har ett förflutet i gruppen.

Fury and Flames är nämligen något så sällsynt som ett death metal-album som spränger gränser.

Jag har många gånger funderat på hur extrem musik ska kunna tas ett steg till. Hur ska man kunna spela snabbare, hårdare, ondare, tyngre. Vad ska kommande generationer kunna göra med musiken för att göra den mer extrem?

Hate Eternal sitter inne med en del av svaret.

För på Fury and Flames är de onekligen i bräschen. Trummorna smattrar obönhörligt i sina intrikata strukturer, med sin grund i den amerikanska dödsmetallens tekniska stil, medan riffen är sjukt skruvade och aldrig gör avbön från att driva på framåt, mer, hårdare.

Det kanske må låta överdrivet, men det är en känsla av framtid jag får av Fury and Flames. Skivan är så extrem det går vara och fortfarande befinna sig inom gränsen för vad som får anses vara klassisk death metal. Jag ska ärligt säga att det inte är en skiva som passar för varje tillfälle, men när jag väl har spelat den har det varit en fröjd.

Och allt som oftast har det varit på soffan, när jag bara har legat där och känt de där lagren av elektriskt ljud. Pumpa och pumpa.