Jag har ett ganska okritiskt förhållande till Nicke Andersson och hans produktion under de åtminstone tio senaste åren (jag lyssnade aldrig på Entombed när det begav sig och har inte orkat påbörja resan bakåt än). I The Solution gör han retrosoul med Scott Morgan vid mikrofonen och sig själv på trumpallen (och säkert en hel del andra ställen).

På sätt och vis har inte mycket hänt sedan sist och det är kanske inte så konstigt. Lejonparten av arbetet med det här albumet gjordes för ungefär tre år sedan ganska tätt inpå debutalbumet. The Hellacopters och Death Breath kom emellan och slutförandet drog ut på tiden.

The Solution håller sig strikt till södernsoulen och Stax-mallen. Bas och trummor driver musiken, gitarrer och blås retar den. I mitten Scott Morgan och hans röst (som jag i ärlighetens namn inte är så övertygad av, den skulle må bra av mer spänst och räckvidd). Istället är det körtjejerna som gör showen för mig. Dem skulle jag gärna höra mer av i den här miljön.

Det svänger snyggt, men är inte riktigt lika övertygande som till exempel det vi får från Daptone. För även om blåset blivit både snyggare och tjockare i förhållande till debuten har de fortfarande ett par steg kvar till The Dap-Kings nivå.

Där någonstans kommer hela mitt problem med The Solution. Det är juste, men inte imponerande. Det är troget sitt arv, men bjuder inget nytt. Så till skillnad från när jag lyssnar på till exempel Sharon Jones frågar jag mig ibland varför jag ska lyssna på The Solution. I det långa loppet räcker inte Nicke Andersson eller den fantastiska titeln som svar.