Var musik har sin tid och i mitt liv verkar det som om rocken spelar större roll så snart soltimmarna blir fler. När våren är i full gång och sommaren närmar sig med snabba steg vill min kropp plötsligt ha en rejäl dos av enkel, skramlig och gärna souldränkt rock’n'roll. Maj 2010 ser ut att […][...]

Lite i smyg för till och med mig själv har jag länge gillat Pernilla Andersson. Jag har imponerats av engagemanget, drivet och produktiviteten. Av någon anledning har jag ändå aldrig lånat henne mer än ett halvt öra. Förrän nu. Ashbury Apples är en skiva inspelad till förmån för projektet Ge fan i våra vatten, en […][...]

Jag kan inte låta bli att älska Sulo åtminstone lite grann för att han håller Sam Cookes minne vid liv. Sedan 2007 har han arrangerat minneskonserter till soulmannen som dog alldeles för ung. Sent förra året släpptes den här cd:n med inspelningar från Södra Teatern (och en nyskriven hyllningslåt inspelad i studio). Sulo leder föreställningen, […][...]

Jag har ett ganska okritiskt förhållande till Nicke Andersson och hans produktion under de åtminstone tio senaste åren (jag lyssnade aldrig på Entombed när det begav sig och har inte orkat påbörja resan bakåt än). I The Solution gör han retrosoul med Scott Morgan vid mikrofonen och sig själv på trumpallen (och säkert en hel […][...]

Öppningen där Bettye LaVette helt utan ackompanjemang sjunger Sinead O'Connors ”I Do Not Want What I Haven't Got” med en röst som låter så raspig och sliten att jag förväntar mig att den ska pulveriseras i ett dammoln om jag slutar lyssna är fullkomligt magisk. När hon sen tar sig an Lucinda Williams ”Joy” som […][...]

Du kan tjata hela sommaren om The Commitments. Eller om att Nicke Andersson redan för hundra år sedan släppte en vinyl-sjua som låter så här. Eller att vita farbröder ska lämna sextiotalssoulen i fred. Jag kunde inte bry mig mindre. Jag är upptagen med det jag hör. Floder av kärlek till svänget. Avspändhet. Ett gäng […][...]