Det finns olika sätt att städa i arkiven. Ett är att dammsuga och gräva fram allt som möjligen skulle kunna liknas vid osläppt och presentera det som om det skulle kunna vara nytt. Ett annat är att samla rara spår från sjuor och samlingar, komplettera med några tidigare helt outgivna för att fylla ett helt […][...]

Det finns olika sätt att städa i arkiven. Ett är att dammsuga och gräva fram allt som möjligen skulle kunna liknas vid osläppt och presentera det som om det skulle kunna vara nytt. Ett annat är att samla rara spår från sjuor och samlingar, komplettera med några tidigare helt outgivna för att fylla ett helt […][...]

Från konserten i Madison Square Garden 18 januari 2011. Sharon Jones & The Dap-Kings öppnade för Prince och i ett av extranumren klev Jones och Maceo Parker in på scenen och fyllde ut klassiska A Love Bizarre.[...]

[...]

Sharon Jones & The Dap-Kings har kommit fram till den svåra fjärde skivan. Ja jag vet att man brukar tala om den svåra tredje, men eftersom deras trea inte bara klarade att mäta sig med utan också att överträffa de två första blir det här den svåra. Jag har väl egentligen inte så mycket att […][...]

Låtlistan på samlingen Dark Was the Night gör mig lätt illamående. Nog visste jag att mitt musiklyssnande var förutsägbart, men snälla, låt mig vara. Här finns Yo La Tengo, The New Pornographers, Bon Iver, Gillian Welch, Andrew Bird och Grizzly Bear. Trettioen låtar till största delen amerikansk storbolagsindie. Bekväm, hyfsat slätrakad svenneamericana och akademikerrock. Allt […][...]

Om du någon gång undrat över vart det tjocka blåset i Jay-Z:s Roc Boys (And the Winner Is) kommer ifrån har du redan hört Menahan Street Band. I nästan samma stund som de släppte Make the Road by Walking som b-sida till Charles Bradleys vokala tolkning, The Telephone Song, pekade Jigga ut den för Diddy […][...]

Jag har ett ganska okritiskt förhållande till Nicke Andersson och hans produktion under de åtminstone tio senaste åren (jag lyssnade aldrig på Entombed när det begav sig och har inte orkat påbörja resan bakåt än). I The Solution gör han retrosoul med Scott Morgan vid mikrofonen och sig själv på trumpallen (och säkert en hel […][...]

Det var nära att jag glömde bort Sharon Jones and the Dap-Kings i år. När försmaken och titelspåret släpptes i september högg jag direkt och föll som vanligt. När albumet släpptes la jag nätt och jämnt märke till det. Jag visste redan att jag skulle gilla det, så det hamnade på listan över sånt jag […][...]

Jag har tyvärr inte hört den nya skivan med Sharon Jones and the Dap-Kings än. Men titelspåret och videon lovar att det är precis lika bar som det brukar.[...]