Min relation till The Hellacopters börjar på sätt och vis här. Visst hade jag hört dem tidigare, men det var när jag såg dem på Contan i Örebro under Payin’ The Dues-turnén som jag blev frälst. Det var då Kenny Hellacopter delade med sig av sin visdom och lärde oss vikten av uthållighet, att dricka vårt vin med läsk för att inte bli för fulla för fort. Bra för magen skulle det vara också.

1997 var bandet officiellt fortfarande en kvartett där alla delade efternamnet Hellacopter. Längst fram stod en fortfarande något försiktig Nicke med kepsen hårtt nedtryckt över ögonen flankerad av en intensiv och svettdrypande Dregen klädd i finaste leopardskjortan. I rytmsektionen fanns då som nu de strävsamma Kenny och Robban. De flesta hade projekt vid sidan av allstarbandet The Hellacopters.

Payin’ The Dues är en av skivorna i ‘Copters katalog som hamnat lite i skymundan. Dels för att den skulle följa upp den fenomenala debuten, dels för att den på många vis är bryggan mellan det som lite grovt kan kallas The Hellacopters mk I och The Hellacopters mk II (den nuvarande och sista inkarnationen). Payin’ The Dues är inte lika vilt larmig som debuten, samtidigt har bandet inte hittat den form de på sätt och vis levt med sedan Grande Rock.

På så vis påminner Payin’ The Dues mig lite om Kiss Hotter Than Hell. Även om Kiss kanske inte på samma vis som ‘Copters kännetecknats av musikaliskt konsekvent utveckling. Men låt mig försöka förklara. Båda skivorna innehåller en handfull av mina favoritlåtar med respektive band. Båda skivorna låter, rent produktionstekniskt, alltid sämre än jag minns dem när jag plockar fram dem ur hyllan. Kanske för att jag i båda fallen lyssnat på låtarna i andra versioner än de som finns på respektive album.

Men min The Hellacopters-samling skulle kännas lika tom utan låtar som vilt riffiga Like No Other Man, ständiga favoriten Soulseller och skrik-a-longa-klassikern Where The Action Is som min Kiss-samling skulle eka ihåligt utan Parasite, Goin’ Blind och Let Me Go Rock’n'Roll. Om jag nu ska nöja mig med tre starka kort ur vardera lek.

Musikaliskt hörs inte Kiss-influenserna så tydligt i bandets musik än. Här ljuder det fortfarande mer av punk, Detroitrock och husgudar som MC5 och Sonic’s Rendezvous Band (vilkas City Slang finns i en coverversion på vinylversionen). Det är fortfarande gott om dist och rundgång, tempot är högt och nyanserna inte nödvändigtvis särskilt tydliga. Precis som på Supershitty to the Max.