Min relation till The Hellacopters börjar på sätt och vis här. Visst hade jag hört dem tidigare, men det var när jag såg dem på Contan i Örebro under Payin’ The Dues-turnén som jag blev frälst. Det var då Kenny Hellacopter delade med sig av sin visdom och lärde oss vikten av uthållighet, att dricka […][...]

Jag tyckte att sjuan Killing Alan var cool, men det var Supershitty… som fick mig att omedelbart räkna The Hellacopters som ”Räddare Av Svensk Rock”. Självklart hörde jag till dom som ansåg att Nicke Andersson var helt från vettet när han lämnade The Entombed för att grotta ner sig i nåt skitigt garageslammer med suparpolaren […][...]

1994 släppte Sator skivan som kom att bli deras sista (?) gyllene stund. Femton krispiga punkklassiker i nya förpackningar. Ett projekt som andades hundra procent kärlek. Tio år senare har fyra andra rockveteraner samlats i en studio för att göra samma sak. Den gemensamma nämnaren stavas Avengers, San Fransisco-bandet som höll ihop i två år […][...]