Recension
- Lady's Bridge (fil (aac)) Richard Hawley
- 2007
- EMI/Mute
Allt för den förbannade jävla kärleken
Lyssna
Externa länkar
- Richard Hawley på Myspace
- Richard Hawleys egen webb
- Sheffield
- Wiki om Sheffield
Det är en sunkig plats, men för kvällen maskerad till något annat. På de billiga borden står små glas med värmeljus. Skålar med jordnötter är utställda. I den dämpade belysningen syns skuggor av människor. Baren är öppen. I ett hörn står en ensam man och ser hålögt ut över lokalen. På en jakt som redan känns uppgiven. Framför bartendern är trängseln påtaglig, torra strupar och själar behöver näring. Långt bak i lokalen står ett par och har påklätt sex. Vid ett bord sitter tre män och för en lika ironisk som intellektuell diskussion. Det är sent och en lätt desperat stämning genomsyrar atmosfären. Både smocka och tunga hänger i luften. På dansgolvet styrdansar de som föddes snygga och de som supit sig snygga med varandra. Tusentals ljusfjärilar letar sig upp emot taket ifrån de långsamt snurrande spegelbollarna.
Det är helgens skälvande slut. Den allra sista chansen att jaga bort minnet av att vardagen är på väg att göra comeback. Platsen kunde vara Cassels donation i Grängesberg, Stadshotellet i Skövde eller ett Ballroom i Blackpool.
Framför ett sammetskynke på en liten scen står en gänglig man från Sheffield. Han har pomadaslick, glasögon och sjunger det ena pekoralet efter det andra om den förbannade jävla kärleken. Lätt upprörd efter att hans hemland förlorat såväl fotboll som rugby i veckan och som sista hån även förlorat det självklara F1-guldet. När någon i publiken käftar svarar han något dräpande om att Mensaklubbens julfest visst hålls tidigt i år.
Lukten av vin, öl och fimp sprider sig ur desperata munnar.
Med prydlig uppsyn och på fullaste allvar fortsätter musikerna långsamt och lågmält att sprida sitt enkla och tydliga budskap om den förbannade jävla kärleken. Ute har mörkret sänkt sig, och för de ensammaste i lokalen börjar det inre mörkret också sänka sig.
Igen.
Det är inte riktigt sant, men kunde varit det. Jag ser Richard Hawley på Berns tillsammans med en ganska avslagen söndagspublik där många är inbjudna. Det känns mer som ett showcase än en spelning. Men känslan jag får när jag ser honom är sann. Samma känsla jag burit på under de veckor jag lyssnat på Richard Hawleys Lady’s Bridge. Genommarinerade av stråkar, reverbade gitarrer och vispande trumkomp sköljer låtarna på den här skivan över mig. Pekoral som i rätt miljö och rätt stämning blir större än världen.
Längst fram i raden av dessa storslagna låtar går Valentine med majestätisk hållning. Welcome home to my broken promise land, igen och igen och igen.
Richard Hawley följer den väg han slog in på efter att ha lämnat Pulp. Den väg jag ibland önskar att Weeping Willows hållt sig kvar på. Han är Nat King Cole, Johnny Cash och Roy Orbison, i samma person. Den riktiga versionen av Jimmy Nails karaktär Jed Shepperd från fantastiska serien Crocodile Shoes. Det är kitsch och ensamma hjärtan med en doft av fylla och fimp. Presenterat på ett tidlöst sätt.
Det finns tillfällen då jag inte vill ha något annat. Då jag rent av älskar det. Allt på grund av den förbannade jävla kärleken.
Publicerad: 2007-10-24 00:00 / Uppdaterad: 2007-10-25 18:17
29 kommentarer
Ser bra ut. Kör hårt.
#
ser man på, en 9:a från fredrik…
#
Fredrik tar pekoralen till en ny nivå.
#
det var inte mycket sagt om musiken i första halvan av recensionen
#
Schysst recension. Ska kollas upp.
#
Skön recension.
#
inte lika bra som Cole´s corner. Men mycket bra ändå.
#
Fredriks recension får 9 av 10.
#
känns som den här rescensionen bara är gjord för de insatta, för jag fattar inget (orkar inte försöka särskilt mkt) av den…. för mej låter det bara som svammel även om den säkert är bra skriven o allt sånt där…:P
#
Den här recensionen är skriven för de omogna som tycker det är tufft att ligga i rännstenen med en halv pava rödvin. Alltså tycker det är tufft i teorin. Eller vill Welander vara Flincken?
Mesar.
#
och Primal är Kung, President och Kejsare av negativitet…
Du är SÅ hård så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Gissar att du föredrar en hallonsoda framför Britney Spears nya.. ..men det var bara en gissning.
Bra recension för övrigt. Måste jag lyssna på.
#
Primal bär en mask, agerar en roll. Alla masker är tecken på rädsla. Därmed ett offer. Primal är ett offer.
#
kan inte med än att hålla med. vad säger du ”hallonsodaälskaren”? Det kanske var päronsoda?
#
Ja, jag dricker gärna hallonsoda.
#
Och så är jag ju registrerad medlem.
#
Vilda jävlar? Namnet på ditt senaste band?
#
Hawley borde ju framkalla grova asgarv och råa skämt om Roy Orbison klon. Han borde nämnas i samma andetag som Christer Sjögren. Men, det funkar fan i mig. En av årets bästa plattor alla kategorier, ta mig fan!
#
Nu: Dan Penn – Raining In Memphis
Genre: Blue Eyed Soul
#
Primal: ”Och så är jag ju registrerad medlem.”
WHHOOOOOAAAAA!! Verkligen imponerande!! Har du lånekort på biblioteket också?
Hårding!
#
Japp.
Och jag har inga tatueringar.
Det gör mig riktigt hård.
#
Nä, Primal = en ganska gräll människa
#
Färg har jag ingenting emot.
Har du hennafärgat hår?
#
Den här plattan är mer bög än Primal.
#
Hawley. Är det han med mopeden?
#
Lukten av vin, öl och fimp sprider sig ur desperata munnar.
Fint.
#
vaför är inte Peterok på msn?
#
Gissa.
#
Du lyssnar på Fleetwood Mac – Big Love (Arthur Baker Extended Mix) eller kollar på Efterlyst?
#
[...] Me’shell 2. Micke Herrström 3. Moneybrother 4. Richard Hawley 5. Editors 6. Freemasons 7. Kent 8. The Hives 9. Eric Malmberg 10. Ulf [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).