Trendspaning: det är populärt att sjunga om killar som kallas Micke. Under den senaste tiden har jag fått tre skivor innehållandes låtar som kort och gott heter ”Michael”. Tidigare i höstas hyllade jag Timo Räisänens låt med det namnet som den bästa på hans nya skiva. Förra veckan damp The Dreamers Day For Night ned i brevinkastet. Vad ser man om man vänder på omslaget? ”7. Michael”. Till och med samma spårnummer som på Timos platta.

På Dreamboys debutalbum It Means The World To Me har Michael fått uppgraderas till spår 4. Vilken som sedan är den bästa av de tre står i en jämn kamp mellan Timo och bandet som den här recensionen strax ska komma att handla mer om.

Mediehypar är aldrig särskilt kul. När alla i lilla mediesverige tycker samma sak, bara för att man ska tycka så. Dreamboy har blivit hypade, och med all förståelse från min sida. Och jag kan inte låta bli att hypa vidare. Dreamboy gör kanske Sveriges bästa indiepop just nu. Det är fullt förståeligt om alla tycker.

För några år sedan släppte femmannabandet sin första, självbetitlade EP, och nu kommer alltså den första fullängdaren, en skiva med tio spår av korta, gulliga, glada, energiska och ledsamma popdängor. Den inledande låten, Pay Attention är en småskrikig kaxhit som kräver uppmärksamhet. Resten av skivan alternerar mellan en liknande tuffhet och gullig mesighet, som i redan nämna Michael. Texterna tar upp komplicerade förhållanden, mobbning, ett dåligt hjärta, svek, saknad och det där hoppet om att den man träffade på det där stället och följde med hem skulle vara något alldeles speciellt. Det känns allt som oftast nära och identifierbart, som i underbara Stockholm, We Have a Problem, en duett med Hello Saferide.

I remember what we promised
But that was so long ago
and Debaser was just a song

Och det är hela tiden pop i sitt esse. Det är kort, kärnfull, trallig, personlig, medryckande, dansant, gitarrbaserad indiepop. Antagligen den bästa just nu.