A Master of Ceremonies, Joel Almes debutskiva, blev rättvist hyllad som en av de tio senaste årens bästa svenska skivor. Hans trevande balansgång mellan bombastisk dramatik och den allra sköraste sårbarheten verkade snarare härstamma från mästare som Gene Pitney och låtskrivarna i Brill Building snarare än 2000-talets Göteborg, den senares förmåga att spotta ur sig […][...]

Richard Hawley är konsekvent. Och Truelove’s Gutter kommer att hamna i raden bredvid resten av hans ledsamt översedda skivor. Hawley fortsätter att blicka bakåt på det saktmodiga sätt som är hans signum. Klassisk arbetarbakgrund, Roy Orbison, det eviga bandet till hemstaden Sheffield, den lätt uppgivna melankolin. På Truelove’s Gutter är han kanske mer minimalistisk och […][...]

Sedan jag började lyssna på svensk jazz för sisådär 13 år sedan har vokaljazzen tillhört kvinnorna (med Nils Landgren som enda egentliga undantag). Visst en och annan gamling (Svante Thuresson, Claes Jansson och så vidare) har släppt någon skiva, men i den yngre generationen har allt handlat om kvinnorna. Kanske är det på väg att […][...]

Det är en sunkig plats, men för kvällen maskerad till något annat. På de billiga borden står små glas med värmeljus. Skålar med jordnötter är utställda. I den dämpade belysningen syns skuggor av människor. Baren är öppen. I ett hörn står en ensam man och ser hålögt ut över lokalen. På en jakt som redan […][...]