Låter In Rainbows annorlunda på grund av sättet den släppts på? Är verket i sig annorlunda på grund av det sätt den kommit till och hur vi i publiken fått ta del av den?

Jag kom precis hem från en föreläsning på Örebro Universitet där Niclas Östlind diskuterade vad som gör samtidskonst samtida. Han föreslog två tolkningar och menade att svaret hamnade någonstans mitt emellan. Den ena ytterligheten var att all bildproduktion som görs i vår tid samt all konst som tolkas om efter vår nutida horisont är samtidskonst. Den andra att det enda som är samtidskonst är det som är relevant, intressant eller angeläget.

Ur det ena perspektivet är In Rainbows bara en skiva, som vilken som helst. Den är gjord i vår samtid och därför en kulturell artefakt som vilken annan. Ur det andra perspektivet får det en mening på grund av sin kontext och därmed en annan innebörd på grund av densamma.

Jag kan inte hjälpa att kliva över på det senare benet när jag lyssnar på In Rainbows. Det jag funderar på är hur skivan faktiskt låter, ur ett hermeneutiskt perspektiv. Vad är det som visar sig och vad är innebörden av det? som Wikipedia skriver.

Jag är rätt övertygad om att In Rainbows låter ganska annorlunda för den som betalat £100 för skivan än för den som betalade £0 + kreditkortsavgiften på £0.45. Jag är övertygad om att In Rainbows låter annorlunda för den som fultjyvade hem den, trots att den egentligen var tillgänglig till det pris lyssnaren tyckte den var värd. Jag är övertygad om att den kommer låta annorlunda för den som köpt boxversionen och väntar på att få hem In Rainbows systerskiva på cd samt bägge två på svart vinyl.

Jag tror den låter annorlunda för att köparen/lyssnaren så gärna vill det, beroende på insatsen de själva gjort och på sätt och vis blir då lyssnaren en del av verkets tillblivelse i sann samtidskonstanda.

På flera sätt är In Rainbows mer lättillgänglig än sina mer motsträviga föregångare varit. Många av ljuden som saknats på de senaste årens ljudexperiment finns här, trots att de nu kommit ur kommersialismens klor för att helt kunna göra musik på egna villkor.

Eller är det kanske tvärtom? Att nu när de är ur musikbranschens klor måste de vända sig mer mot marknaden för de inte har det stora stygga majorbolaget i ryggen som till och med kan marknadsföra en avig skiva som Kid A till platinum-försäljning i USA och Storbritannien?

Eller är det precis hit de var på väg? Från en popskiva med aspirationer, till ett briljant experiment, ett lite mindre inspirerat mischmasch mellan dem bägge vidare till en skiva som behövdes karta för att hitta krokarna till, via Yorkes soloutflykt och vidare till In Rainbows?

Oprocessad sång från Thom Yorke. Gitarrer långt fram i ljudbilden, såväl elektriska som akustiska. Popmelodier. Romantisk kärlek, om än lite skadad, i längtande Nude. Naken hantering av gitarrsträngar omfamnade av en stråksektion i Faust ARP. Radiohead låter som ett band på In Rainbows. Här finns den skiva som många vänner av Radioheads tidiga produktion saknat, även om de naturligtvis inte ens försöker vara purunga kräk numer. Men det där andra.

Men även om det är väldigt bra så är det inte riktigt vad jag vill ha. Jag tycker om In Rainbows, men jag tycker inte nödvändigtvis att den är så särdeles intressant. Det Radiohead gjort är i högsta grad relevant och en fin demonstration i den defensiva och tråkiga musikindustri vi hamnat i. Hur angeläget det är beror på ur vilken vinkel jag tittar.

Det måste vara någonstans mitt emellan.