Richard Hawley är konsekvent. Och Truelove’s Gutter kommer att hamna i raden bredvid resten av hans ledsamt översedda skivor. Hawley fortsätter att blicka bakåt på det saktmodiga sätt som är hans signum. Klassisk arbetarbakgrund, Roy Orbison, det eviga bandet till hemstaden Sheffield, den lätt uppgivna melankolin. På Truelove’s Gutter är han kanske mer minimalistisk och […][...]

Jag minns när arktiska apor blev ett begrepp värdigt dansvänlig brittpop. Jag minns när jag och min vän stod utanför Brixton Academy i London och försökte köpa svartbiljetter med hjälp av någon stackars lodis som ”hade kontakter”. Det blev inga biljetter den där gången. Jag minns också när jag för första gången fick se bandet […][...]

Det är en sunkig plats, men för kvällen maskerad till något annat. På de billiga borden står små glas med värmeljus. Skålar med jordnötter är utställda. I den dämpade belysningen syns skuggor av människor. Baren är öppen. I ett hörn står en ensam man och ser hålögt ut över lokalen. På en jakt som redan […][...]