Det är en sunkig plats, men för kvällen maskerad till något annat. På de billiga borden står små glas med värmeljus. Skålar med jordnötter är utställda. I den dämpade belysningen syns skuggor av människor. Baren är öppen. I ett hörn står en ensam man och ser hålögt ut över lokalen. På en jakt som redan känns uppgiven. Framför bartendern är trängseln påtaglig, torra strupar och själar behöver näring. Långt bak i lokalen står ett par och har påklätt sex. Vid ett bord sitter tre män och för en lika ironisk som intellektuell diskussion. Det är sent och en lätt desperat stämning genomsyrar atmosfären. Både smocka och tunga hänger i luften. På dansgolvet styrdansar de som föddes snygga och de som supit sig snygga med varandra. Tusentals ljusfjärilar letar sig upp emot taket ifrån de långsamt snurrande spegelbollarna.

Det är helgens skälvande slut. Den allra sista chansen att jaga bort minnet av att vardagen är på väg att göra comeback. Platsen kunde vara Cassels donation i Grängesberg, Stadshotellet i Skövde eller ett Ballroom i Blackpool.

Framför ett sammetskynke på en liten scen står en gänglig man från Sheffield. Han har pomadaslick, glasögon och sjunger det ena pekoralet efter det andra om den förbannade jävla kärleken. Lätt upprörd efter att hans hemland förlorat såväl fotboll som rugby i veckan och som sista hån även förlorat det självklara F1-guldet. När någon i publiken käftar svarar han något dräpande om att Mensaklubbens julfest visst hålls tidigt i år.

Lukten av vin, öl och fimp sprider sig ur desperata munnar.

Med prydlig uppsyn och på fullaste allvar fortsätter musikerna långsamt och lågmält att sprida sitt enkla och tydliga budskap om den förbannade jävla kärleken. Ute har mörkret sänkt sig, och för de ensammaste i lokalen börjar det inre mörkret också sänka sig.

Igen.

Det är inte riktigt sant, men kunde varit det. Jag ser Richard Hawley på Berns tillsammans med en ganska avslagen söndagspublik där många är inbjudna. Det känns mer som ett showcase än en spelning. Men känslan jag får när jag ser honom är sann. Samma känsla jag burit på under de veckor jag lyssnat på Richard Hawleys Lady’s Bridge. Genommarinerade av stråkar, reverbade gitarrer och vispande trumkomp sköljer låtarna på den här skivan över mig. Pekoral som i rätt miljö och rätt stämning blir större än världen.

Längst fram i raden av dessa storslagna låtar går Valentine med majestätisk hållning. Welcome home to my broken promise land, igen och igen och igen.

Richard Hawley följer den väg han slog in på efter att ha lämnat Pulp. Den väg jag ibland önskar att Weeping Willows hållt sig kvar på. Han är Nat King Cole, Johnny Cash och Roy Orbison, i samma person. Den riktiga versionen av Jimmy Nails karaktär Jed Shepperd från fantastiska serien Crocodile Shoes. Det är kitsch och ensamma hjärtan med en doft av fylla och fimp. Presenterat på ett tidlöst sätt.

Det finns tillfällen då jag inte vill ha något annat. Då jag rent av älskar det. Allt på grund av den förbannade jävla kärleken.