Redan på Our Endless Numbered Days hade Sam Beam lämnat treackordsballaderna inspelade i vardagsrummet för mer sofistikerad folk. Fortfarande enkel och lågmäld men rikare utsmyckad och med mer finess. The Shepherd’s Dog är hans mest ambitiösa album hittills. Det finns en skillnad mellan den kille som så många gånger besökt Sverige, ensam med sin gitarr, för varma men blyga konsertkvällar, och den kille som härom veckan stod med stort band hos David Letterman. I skjorta och väst, nyslimmad och självsäker.

The Shepherd’s Dog överraskar inte särskilt ändå. Den startar med indiska influenser men avviker aldrig långt från den redan tidigare vältrampade stigen. Om något är The Shepherd’s Dog mer rätt på och snyggare än de tidigare albumen, men kanske också mer opersonlig. Vilket egentligen inte spelar någon roll. Där ibland Iron And Wines texter blivit för framträdande i musiken har nu melodier tagit över och funnit sin rättmätiga plats. I Iron And Wines fall skadar det inte att musiken blivit mer intressant och snårig.

Med hjälp av bland annat Joey Burns, hjälten från Calexico, kanske The Shepherd’s Dog kan bli Iron And Wines kliv upp bland de utvalda. Musik så långt från radiohittar och singelmaterial slår inte med självklarhet, men Sam Beam har varit allas älskling alldeles för länge nu. Han har räddat sig från tråkfacket en gång för mycket för att inte stå i Lettermans studio.

Visst känns Resurrection Fern och Lovesong of the Buzzard som något han gjort tidigare, men när jag lyssnar på Wolves (Song Of The Shepherd’s Dog) eller Flightless Bird, American Mouth vill jag ändå inte låta Iron And Wine vara gårdagens nyheter.