Grymt. Tight. Och bara så mycket Foo Fighters.

Jag tyckte nog de har svajat runt lite de senaste åren. Som gammal i gården tycker jag väl det om allt som inte låter som andra hälften av 90-talet. Tyckte att balansen mellan tryckarna och stänkarna försköts. Allt till tryckarnas fördel.

Foo Fighters har ju alltid varit David Grohl, och han kanske tröttnade på att spela melodiös rock med inslag av lugna ballader. Han ville spela ballader. Problemet var säkert att eftersom Foo Fighters just är David Grohl blev det aningen enhanda. Den förra dubbelplattan fick väl mig inte att jubla. OK, men vem vill ständigt älska och tänka på college.

Hur som. Nu levererar Grohl igen. Foo Fighters sköna balans mellan hångellåtar och episka röjlåtar med ansträngd röst är återställd. Med Echoes, Silence, Patience & Grace är bandet på banan igen, och det med besked.

För här doftar det Gil Norton och armhåletranspiration. Den tonårssorten som inte ens Absolut Torr håller emot.

Redan efter radiodängan The Pretender skiftas trallig gubbrock mot lugn monotoni i Let It Die. Men så eskalerar det som alla krig gör. Och precis som konfrontation utan dialog nästan skriker Grohl de avslutande raderna.

Ock så fortsätter det. Den ena rockstänkaren efter den andra. Ibland med ett känsligt darr, ibland helt glappfri och vridstyv.

Jag står kvar i ett rökmoln och jag försöker se skylten bak på kofångaren: Eat my dirt! Foo Fighters är tillbaka, och Long Road To Ruin är förmodligen en av årets bästa låtar.