Leslie Feist vill inte kallas chanteuse. Ordet är svårt att undvika. Hon har sumpat trikåerna hon sportade som Peaches sidekick Bitch Lap-Lap, den småtråkiga rocken i By Divine Right, hon har sumpat de distade gitarrerna som skickades med från Broken Social Scene. Hon har skalat av, flyttat till Paris och gör album där fokuset ligger på sången, som är mer varierad och spännande än hos de chanteuse-posörer som tror att det enda kriteriet är att sjunga på franska. (Det finns svenska exempel.) Leslie Feist sjunger inte särskilt ofta på franska. Även om hon numera bor i Frankrike har hon inte lärt sig språket särskilt väl.

The Reminder är vid första anblick inte lika varierad som tokhyllade Let It Die från 2004. The Reminder har inte de små knorrarna eller försiktiga dansnumren. Let It Die var den bitterljuva skilsmässoskivan som blev så kramad och spelad att Feist snart ratades hos känsliga individer för sin indieikonstatus. The Reminder är stadigare. Mer sansad. Men det betyder inte att glitterdräkten från Bitch Lap-Lap-tiden inte åker på i 1234. Det betyder inte heller att Sea Lion Woman är något annat än ett accelererande handklappsepos som exercerar manglande gitarrer och överväldigande sång. Det betyder snarare att Feists publik blivit van vid hennes värld. Variationerna känns inte lika spännande som på Let It Die. Kanske inte för att de inte finns där, utan snarare att de är svårare att upptäcka och Feists röst känns så bekant. Bekant från de tre senaste årens kafébesök, middagar och efterfester. Indiepopens Björk har inte gått någon förbi. Det kanske är svårt att uppskatta hur bra man har det.

Past in Present är en handklappsdänga av det mer traditionella snittet. Om inte formationsdansen i 1234 passar kan Past in Present fungera som en värdig ersättare. Det är dansnumren som lyfter Feists album. Utan dem vore balladerna inte lika smärtande uttrycksfulla. Om Maxim Lindqvist har problem med att se sin flickvän i ögonen skulle jag rekommendera honom att avstå. Det är ändå en överskattad sysselsättning. Speciellt till ett album som The Reminder. Feist är en fylla, en glittrig trikådräkt och påföljande bakfylla. Visst är jag totalt försvarslös inför enkla ballader som The Park eller The Water — mitt hjärta syns förmodligen genom mina ögon — men det har inget med romantik att göra. Musik som kan förenklas till en ”vår låt” är för banal för sammanhanget.

Inledande So Sorry bjuder in på det där sättet Feist avsåg när hon stoppade det färdiga albumet för att kasta om låtlistan. Hon ville fånga lyssnaren med de första trettio sekunderna på albumet, eftersom hon själv sällan ger ett album en längre chans vid provlyssningdisken. Hon lyckas fånga mig med ett spår som verkar nästan för enkelt. Påföljande I Feel It All är en avig historia och redan där är det kört. Ron Sexsmith återkommer som kompositör i småtjocka och enkla Brandy Alexander. En låt om sprit. Ett intressantare samarbete på The Reminder är avslutande How My Heart Behaves där Jamie Lidell agerar duettpartner. Ett spår som sticker ut som en Zemya Hamilton-ballad på ett Feist-album.