För oss som mötte det svenska 90-talets popunder så har nog This Perfect Day en särställning. Skellefteåbandet som ständigt önkade att någon skulle älska dom. Män som alltid lurades av sin käresta eller som ratades i sitt trånande efter kärlek.

This Perfect Days teman är inte nya. Musiken var väl inte ny den heller. Men när jag lyssnar med blicken i backspegeln så inser jag att de hade en känsla och intensitet som gjorde att de fastnade. De var tuffare är Popsicle. Mindre folkpoppiga än The Wannadies. Inte lika popsöta som Brainpool.

De liksom trängde igenom den pubertala tinnitus ensamma och ödsliga pojkrum ger. De överröstade de monotona skakningarna från en alltför gammal dieselbuss på väg till gymnasieskolan.

Deras fantastiska texter om längtan att få vara något för någon passade väl för omogna hjärtan. Deras trallvänliga låtar smälte liksom samman med önskan att få dansa pop med andra som ockå ville få bort de där pipen ur öronen.

Jag blir glad att lyssna på This Pefect Day igen. Både för att de ger en numer medelålders man stunder av ensamt vemod. Det är ju skönt att gotta sig i lite nostalgi och minnen. Men jag blir också glad för att få höra gamla singel- och demolåtar. Det finns faktiskt en hel del guldkorn där. Dessutom är influenserna från exempelvis The Smiths klädsamma. ”Set Things Straight” (1988) är fantastisk. ”Hey Little Girl” och ”These Games” har dessutom inte släppts förut. En av bandets bästa låtar, ”Camping”, ligger på CD2.

Visst var This Perfect Day ojämna då det begav sig. men så här känns det både jämnare och roligare. Det är väl som med lumpen.

Och visst var det ändå något visst med att ensam gråta sig till sömns?

Jag kan stanna här. Och leva ett bra liv i min säng.