Det roligaste med Timbuktu och ”Oberoendeframkallande” är att han tillsammans med sina kumpaner lyckats lura på ett intet ont anande svenskt folk några av de farligaste musikstilarna; världsmusiken och funken. Jag har suttit med hakan någonstans nere mellan knäna när hyllningarna ställt sig upp på rad i pressen samtidigt som Timbuktu med ett stolt flin kunnat kvittera ut en guldskiva utan att behöva passera väntan på den första albumlistan.

Det här är resultatet av hårt och träget arbete. Sakta, säkert och med svetten drypande från pannan har han via landets scener och med Damn!s hjälpande händer dyrkat upp hjärtan hos massorna.

Den här gången kommer han med en samling finurliga låtar fyllda av snygga infall och uppfriskande inslag. Till och med någon med en Dungen-allergi av min kaliber faller som förtroendet för den sittande borgerliga regeringen när han gästar med felan i högsta hugg i ”Lasternas” (märklig titel). Det är smittsamt och uppfriskande. Hiphopen möter folkmusiken. Knappast för första gången, men med sällsamt obesvär.

Annars är det snarare den latin- och centralamerikanska musiken som färgar låtarna den här gången. Det är så klart ett par snäpp mer lättsmält än de afrikanska rytmerna på föregångaren. Svennigare om ni så vill. Det gör att jag tror att Timbuk kan hitta fram till ytterligare några fler än de redan frälsta. Nu kan han plötsligt plocka upp hatten Bo Kasper för länge sedan slarvat bort. Han lyckas till och med göra sångmelodier som känns lånade från Manu Chao till något fräscht.

Ja jag skriver sångmelodier. För det var ganska längesen Timbuktu ägnade sig åt det som genrekonservatister skulle kalla för rap eller hiphop. Han befinner sig på en alldeles egen liten ö. Han lämnar den i stunder och återvänder alltid laddad med influenser från den senaste solresan.

Ska jag sura över något litet är det väl att skivan låter så väntad och att funken inte flyter riktigt lika tjockt som jag vill ha den. Om du som jag följt Timbuks dans med Simone Moreno eller lyssnat på Damn!-Eriks smått olagliga milonga under pseudonymen Voz Vibrante var resan åt just det här hållet det mest väntade.

Men jag lyfter ändå på hatten för Breakmecanix-Måns och tackar för ännu ett styvt jobb. Det är ändå riktigt gött att lyssna på ”Oberoendeframkallande” från start till mål. Snyggt gjort att lyckas lura på massorna ännu en dos toner från världens förbjudna hörn med Timbuk som socker.