Det finns stunder då Black Belt svänger på ett sätt som får mig att drömma om jeans, svett och män i bara överkroppar på samma sätt som min gänglige kollega Peter Dahlgren gjort tidigare. Stunder då den här trion piskar upp känslor i mig som bara rock i fritt fall kan göra. Då mitt alldeles vanliga pendlarliv förvandlas till en inre rockklubb där röken ligger tung, motljuset är bländande och bandet blivit ett med publiken i en kondensfuktig lokal som är alldeles för liten och fylld med alldeles för många människor.

Trots att jag sitter i en liten röd bil omgiven av slask och stressade budbilsförare.

Tunga ”Other Hell” är en sådan stund. Hetsiga ”Pistol” en annan. Karusellflummiga och tvärflöjtskryddade ”Cigarette” en tredje. Tre låtar med olika karaktär som får mig att komma ihåg varför jag älskar rock och att en simpel trio är något av det bästa som finns. Trummor, bas, distad gitarr och sång med attityd. Allt en vuxen människa behöver.

Förvisso är bra låtar också viktigt. Vilket Black Belt visar på ett tråkigare sätt. Bitvis låter de ganska enformigt och segmalande. I sina djupaste svackor blir den här skivan inte längre Black Belts, snarare en sämre version av en massa andra bands skivor.

Som tur är överväger de bra låtarna. Avslutande ”Astronoman” och ”Midnight” får mig att le igen och gör att jag börjar om från början. Jag gillar sättet Black Belt blandar hets och sväng, garagerocksagressivitet och psykedelika. Om någon vecka landar de i en spellista tillsammans med The Facer, Jimi Hendrix, The Soundtrack of our lives och The Subways. Och om du passerar Hornstull runt halvåtta på morgonen kanske du får se en blekfet man i en liten röd bil som bakom immiga rutor sitter med bar överkropp och näven i luften skrikandes ”Give me a pistol and give me some rounds”.

Ingen vacker syn, men samtidigt något av det finaste livet har att erbjuda. Rockkänslorna.