Det roligaste med Timbuktu och ”Oberoendeframkallande” är att han tillsammans med sina kumpaner lyckats lura på ett intet ont anande svenskt folk några av de farligaste musikstilarna; världsmusiken och funken. Jag har suttit med hakan någonstans nere mellan knäna när hyllningarna ställt sig upp på rad i pressen samtidigt som Timbuktu med ett stolt flin […][...]

Jag vet inte hur många vi är som faktiskt ser fram emot en ny skiva med Papa Dee längre. Efter tre mer eller mindre ljumma släpp är inte heller mina förväntningar på topp och min första reaktion på ”Live It Up” var ganska sval. Men den tar sig. Det är inte mycket kvar av omgivningen […][...]

Petter är här igen. Södermalms mesta. Förra gången klev han tillbaka på scenen med Tar det tillbaks. Slog lite snett underifrån. Det gör han inte den här gången. Istället står han där självsäkert störst, bäst och vackrast. Störst, bäst, vackrast och nybliven pappa. Att Ronin öppnar med Christian Falk-producerade dragspelsmarschen Kom kom kom är föga […][...]

Samma lika eller helt nytt annorlunda? Frågorna var kanske fler än så när Organism 12 flyttade till Timbuktus bolag Juju. Jag funderade rätt mycket över vem som skulle bli beatleverantör. Skulle herr chef skicka honom raka vägen till Breakmecanix-fabrikens knorravdelning eller skulle han få fortsätta på det inslagna Masse- och DJ Large-spåret. Varken eller och […][...]

I 1950-talets USA tilldelades svart musik plats i radio genom vita coverversioner på rhythm & blues-låtar. Vita artister, med Elvis Presley som lysande exempel, slogs om platserna på Billboard med låtar där de sjöng på ”svart vis”. Bland artisterna som blev omgjorda till covers fanns några svarta killar i en Doo Wopgrupp som hette The […][...]