Med tanke på Frankrikes storlek och dess konstnärliga arv är det rätt märkligt att det inte dyker upp fler metalband därifrån. På rak arm kan jag endast komma på ett, Deathspell Omega, innan jag stiftade bekantskap med Hacride och deras andra skiva ”Amoeba”.

Hacride tar avstamp i samma mylla som Fear Factory och Meshuggah. Det är tekniskt svårsmält, närmast maskinellt mangel som fransoserna levererar. Staccatoriffandet fungerar dock som bäst när det ställs mot rakare, stämningsfulla partier och inledande ”Perturbed” är ett bra exempel på när bandet träffar rätt. Välspelat, men också relativt välsnickrat och det är i den andan ”Amoeba” framskrider.

Resten av skivan tenderar dock att bli en aning tjatig. De har svårt att skaka av sig arvet från, framför allt, Fear Factory. Mellanspelet ”Ultima Necat” och avslutande ”On the Threshold of Death” vittnar dock om en melankoli jag gärna ser att bandet utvecklar vidare. En bra kontrast mot primalskriken som annars är härskande på skivan.

”Amoeba” bryter inte någon ny mark, utan får finna sig i att vara i den fåra som ovan nämnda influenser redan har plöjt. Med dem i färskt minne känns Hacride närmast förutsägbara, även om jag gillar deras organiska anslag som dyker upp ibland. Men vad bandet hade i huvudet när de valde att ta med covern ”Zambra”, med sina flamencoinslag, är minst sagt oklart.