”Laugh Now, Cry Later”.

Ice Cubes senaste album, det sjunde i ordningen, sammanfattas smärtsamt väl av titeln. Det som de första genomlyssningarna nästan är en känsla av att det här nog inte är på riktigt, att Ice Cube bara skojar lite med oss, förvandlas efter ett tag till ett sorgsamt konstaterande att den forne NWA-medlemmen valt den absolut enklaste vägen den här gången.

Visst. Det representeras västsida och vi får med en gång veta att Ice Cube är definitionen av en west coast G. Så långt har det inte hänt särskilt mycket sedan de dagar då Ice Cube studsade runt i sin lowrider och tyckte att det var en bra dag. Bakom cd-skivan ligger ett bildmontagen där alla ingredienserna finns med: W-tecknet, den stora cigarren med tvivelaktigt innehåll, guld på tänder och bilar, rims, guldkejda, närbild på en revolvertrumma, öl, penna och papper och så förstås närbilder på en ilsket stirrande Ice Cube.

Ice Cube kan ju fortfarande stirra ner de flesta.

Men någonstans där tar gamla klassiska Ice Cube slut. Även en gangster blir gammal och behöver hjälp. Och hjälp har han fått av en drös producenter. Som Scott Storch, Lil Jon, Swizz Beatz och Green Lantern. Allt för att låta så mycket i fas med dagens hiphop-smak som möjligt, känns det som.

Det är ungefär här det går riktigt fel.

När Public Enemy tog in hjälp till sitt senaste album, precis som i fallet Ice Cube över ett decennium efter storhetstiden, föll valet på Paris. Ett kommersiellt rätt felaktigt val eftersom Paris inte heller kan sägas vara helt i fas med sin samtid. Resultatet blev, kanske tråkigt enligt vissa, ett album som lät betydligt äldre än det 2000-tal det hörde hemma i. Och just därför blev det rätt mycket bättre än väntat.

Jag kan inte låta bli att tänka mig hur bra ett möte mellan Ice Cube och Paris skulle kunna bli – även idag.

Nu får vi istället ett album som hela tiden hotar hoppa rakt in i tapeten. Det blir ett tråkigt marscherande i samma stöveltrampstempo över 20 (alldeles för många) spår. Mestadels hörs ekon av crunk och det som Dr Dre och Eminem brukar svänga ihop. Med något stänk Detroit och någon Minnie Riperton-sampling. Allt med rätt blekt resultat.

Allt är snyggt. Allt är välproducerat. Men det är Ice Cube vi pratar om här. Då räcker inte ”snyggt” och ”välproducerat” långt för att nå upp till minimikravnivån.

Visst finns här undantag. Allra mest kanske i ”Click, Clack – Get Back”, som visserligen låter som valfritt M.O.P.-spår men bland tjutande gitarrer och polissirener känns det som att Ice Cube verkligen har hjärtat i musiken han gör. För det mesta känns det nämligen mest som att Ice Cube mest är intresserad av sin filmkarriär (för vad är väl egentligen omslaget om inte en filmaffisch?). Som skådespelaren Mike Epps konstaterar i ett mellanspel på albumet: ”Gimme another 'Next Friday'”!

Ett och ett halvt årtionde efter debuten är Ice Cube fortfarande provocerande.

Provocerande tråkig.