Själlöst.

Det är det första ordet jag kommer fram till när jag matar igenom Pete Dohertys nya bandprojekt Babyshambles. Mestadelen av skivan är fruktansvärt intetsägande. En Hollywoodproducerad skiva som ska få Doherty vidare till hans dröm om att bli en äkta rocklegend. Det är så jag känner.

The Clashs gitarrist/sångare Mick Jones som producerade Libertines första skiva ”Up the bracket”, lyckas inte få ihop Babyshambles första skiva på samma sätt. Vissa låtar faller totalt på plats. Singelgenombrottet ”Fuck Forever” är en hit, nåt annat kan man inte säga. ”A'rebours” är bra. ”Back from the dead” är en låt som växer med tiden. Många låtar är helt enkelt bra. Problemet ligger i att många av låtarna är mindre bra. De är bara där. De går obemärkt förbi. Jag tycker utan minsta tvivel att man kunde ha tagit bort åtminstone fem låtar från skivan.

Det är helt enkelt det där om avsaknad av själ i musiken.
Det känns som Doherty har gått upp till Jones och sagt att nu får han minsann producera en skiva som låter skitig. För skitigt är ju genialt. Skitigt säljer. Den allmänna massan har aldrig haft ett större behov av att få en stor rockstjärna att kunna identifiera sig med. Och det tragiska är att det funkar.
Det verkar som om Doherty försöker gå i samma spår som Kurt Cobain gjorde på 90-talet. Drogproblemen leder till stor medieexponering. Människor är intresserade av skandaler. Fler människor blir intresserade av musiken. Skillnaden ligger i att Cobain drog igång en ny våg av rock genom Nirvanas grunge. Men vad drar Babyshambles igång?

Doherty är trots det här större än någonsin, samtidigt som Dirty Pretty Things, med Dohertys förra radarkompis Carl Barât går nästan helt osynligt förbi. Ifrågasatt i pressen för sin avsaknad av Doherty. Jag skulle vilja säga att Babyshambles inte har någon balans utan Barât.

Halva konsertpubliken fylls av människor som vill se Doherty och som kan uppskatta musiken till den grad att de kan nynna med till ”Fuck Forever”. Och när det till och med gått så långt att människor inte längre kan ta att man kritiserar ”deras Pete”. Då har det gått för långt. Freakshow ”indie” är den nya genren som jag utan att blinka placerar Babyshambles i.

Jag återkommer till min frågeställning. Vad drar Babyshambles igång?

Slutet för indierocken är mitt förslag. Kommersialism har alltid varit en slags fiende för indiemusiken. Ljudmässigt kommer självklart musiken leva kvar på samma sätt, men jag återkommer en sista gång till själen. Serieproducerad robotpop finns det för mycket av i dagens musikindustri. Utvägen har bland annat funnits i hemsnickrad indie som är utgiven av hårt arbetande människor på ett skivbolag, mest med tanke på att verkligen få ut musiken till människor som bryr sig. Och inte enbart tjäna pengar på det. Och i och med att Babyshambles drar igång en indiehype tillsammans med New York-rockarna The Strokes så kommer denna hype antagligen bära med sig att folk skapar ett intresse för indie. Och varför skulle då inte den falla för kommersialismen som allt annat gör nuförtiden?

Vissa kommer naturligtvis att säga: det här är början på storhetstiden för indiemusiken.

Visst, det är en början. Början på slutet.

De kanske skulle ha börjat med att sätta sig ner med bandet och verkligen diskuterat om de här 16 låtarna var nödvändiga. De kanske skulle ha börjat med att sätta sig ner med bandet och verkligen diskuterat om det här överhuvudtaget var nödvändigt.