Inte helt oväntat går Kieran Hebden en helt egen väg när det nu är dags för Four Tets bidrag till DJ-Kicks-serien. Upplägget är i stort sett detsamma, en artist väljer låtar som de inspireras av, men den stora skillnaden är att Hebdens blandning är långt ifrån så uttalat dansgolvvänlig som man vant sig när det gäller serien.

Inte dansant eller ens genremässigt konsekvent. Däremot är skivan musikaliskt ytterst konsekvent i bemärkelsen att den har ett Hebdenskt sound. Det verkar som han verkligen ansträngt sig för att försöka ge en bild av var hans egen musik kommer från. Följaktligen har han, på gott och ont, också gett sig tusan på att trycka in så mycket det bara går på de 20 spåren.

Men han inte bara kastar han sig vilt mellan genrer. På något märkligt sätt lyckas Hebden, åtminstone emellanåt, även visa på kopplingarna mellan låtarna. Övergången från Syclops digitalt blippande electro i Mom, the Video Broke till Curtis Mayfields smeksamma soul i If I Were Only a Child Again är klockren och flyter ihop på ett sätt som egentligen inte borde fungera men ändå gör det. Något som återkommer vid ett par enstaka tillfällen men tyvärr allt för sällan. För redan i nästa övergång saknas allt flyt när Mayfield avbryts av Heiner Stadlers vansinnesbebop i total otakt.

Även om det spretar vilt så kretsar mycket av materialet kring den mer aviga elektroniska musikfåran med namn som Model 500 och Autechre som avslutar hela kalaset med tiominuters ravesmatter i Flutter. Men lika ofta låter det som en trasig radio som till synes slumpvis hoppar mellan stationerna. Huvudorsaken till det är att Hebden snuttifierat så mycket av materialet. Hälften av låtarna på skivan blir väldigt abrupt avbrutna och somliga tillåts knappt börja innan de disintegrerar snabbare än en svensk backlinje på tysklandsbesök.

Men undantagen är nästan lika många. Gary Davis 80-talsfunkiga The Professor’s Here groovar på alldeles utmärkt och Madvillain dyker upp med briljanta Figaro (101 Remix). Jazzfunkigt smygande Love, Love med Julian Priester Pepo Mtoto, Quickspace Supersports malande Superspace och det skönt organiska avbrottet från Shonafolket från Rhodesia med andningspausen och tumpianoorgien Taireva är några andra.

Hebden slänger dessutom in sin egen, hyfsat färska, 12″ Pockets som i grunden låter som det brukar göra förutom att den verkar ha blivit allvarligt smittad av en discobacill och som en följd är upprymt skumpig på ett sätt som Four Tet aldrig varit förr. En mycket intresseväckande aptitretare inför framtida Four Tet-släpp.

Samtidigt känns det på sin plats med en liten varningstriangel. Min åsikt och därmed också betyg baseras givetvis på att jag sedan tidigare har ett intresse för Hebdens musik. Har man inte det går det inte sticka under stol med att Four Tets DJ-Kicks kan framstå som ett särdeles klumpigt sammansatt blandband till alldeles för högt pris. Skivan är varken särskilt lättlyssnad eller inbjudande.

Är man däremot redan intresserad och vill få en glimt av var han hämtar sitt sound är Four Tets DJ-Kicks en alldeles förträfflig liten fördjupningskurs i Kieran Hebden.