Så där ja.

Nu börjar det utkristallisera sig vad som är fundamentet bakom den hajp som har omgärdat Hatebreed de senaste åren.

Senast det begav sig, med ”The Rise of Brutality”, var jag oförstående. Skivan framstod mest som påklistrad och krystad, men dök till min förvåning upp på diverse årsbästalistor. Så är det jag som har förändrats eller är det Hatebreed? För med ”Supremacy” möts vi på ett helt nytt sätt.

Skillnaden mot senast är att hela skapelsen känns mer naturlig och avslappnad. Tre år har det tagit och sedan dess har bandet hunnit med att nöta turnéväg och ha gott om tid på sig att skriva ett nytt album. En tid som verkar ha gjort bandet gott, en tid som verkar ha varit nödvändig. Och med sin popularitet kombinerad med en stor musikalisk trygghet i ryggen får jag för mig att de har kunnat jobba utan någon större press.

Någon större förändring musikaliskt är det inte tal om, det är metalcore in i märgen med ett ben stadigt i hardcoren och det andra i thrash metal. Så som vi lärt känna bandet på de senaste skivorna. Jamey Jasta gastar på i vanlig ordning om såväl det världspolitiska läget som diverse ämnen som allihop kretsar kring självkänsla.

Men det känns att det är mer angeläget den här gången. Mer äkta, mer självsäkert, fetare riff, mer dubbeltramp, mer naturliga övergångar, mer avvägt, mer kvalitet.

I låtar som ”Horrors of Self” och ”To the Threshold” finns en aggression och ett driv som definitivt inte känns vare sig påklistrat eller krystat.

Nu har även solen sina fläckar och i det här fallet inträffar de på skivans första del, ovan nämnda låtar till trots. Förvisso inget direkt magplask, men inte heller något som jag vill jubla över.

Men i och med det blytunga slutet på ”Divine Judgement” ändras läget och när ”Immortal Enemies” sparkar igång är öronen spetsade på heltid. På det viset fortsätter det skivan ut. ”Never Let It Die” ståtar med ett för albumet ovanligt melodiskt riff under versen vilket gör att låten sticker ut en aning extra.

När det gäller förändringen är sanningen givetvis att både jag och Hatebreed har förändrats. Tre år lämnar ingen oberörd vare sig man är ett band eller en människa. Och plötsligt nådde vi varandra. Gott så.