Så börjar ”Can't Stand Me Now”, första spåret på The Libertines själbetitlade album, där Pete Doherty och Carl Barat redan verkar ha insett det öde som bandet stod inför. Historien känner ni säkert till vid det här laget, bandmedlemmarna gick skilda vägar när drogerna tog över Dohertys liv.

Jag vill mena att The Libertines har inspirerat flera engelska band som just nu håller på att slå igenom på riktigt, till exempel The Arctic Monkeys, och som tur är har inte de båda genierna som en gång var The Libertines pulsåder slutat göra musik. Att Carl Barat bildat Dirty Pretty Things och Pete Doherty Babyshambles har väl varenda kotte som någon gång läst nöjessidorna i en kvällstidning hört talas om.

Men när den här skivan gjordes var The Libertines fortfarande ett komplett band som i sina bästa stunder gjorde gudabenådad musik. Utvecklingen från föregångaren ”Up the Bracket” hade gått framåt och Libertines besannade verkligen klyschan att musiker behöver lite demoner för att kunna skapa någonting riktigt stort. De två inledande ”Can't Stand Me Now” och ”Last Post on the Bugle” är smärtsamma historier om en vänskap i oundvikligt sönderfall, så starka att man känner frustrationen i varenda sekund av Carls sång och gitarrspel och den drogade hopplösheten i Petes dito.

Skivan fortsätter med idel starka spår på samma tema och den rock som de båda genierna Doherty och Barat skapar håller absolut toppklass, och på något sätt är det omöjligt att inte bli berörd av varenda låt. Jag köpte den här skivan när jag var i England under hösten 2004 och har fortfarande inte tröttnat på att höra den, detta mycket tack vare att låtarna är otroliga konstverk, men även deras olika grad av tillgänglighet gör skivan till en ny upplevelse varje gång. Jag hade till en början väldigt svårt för flera spår, till exempel ”Don't Be Shy” och ”The Ha Ha Wall”, medan andra satt klockrent från första lyssningen. Skivan avslutas med ”What Became of the Likely Lads” och i och med de avslutande orden What became of forever? / We'll never know … blir det uppenbart att det band som kunde ha blivit ett av vår tids största inte ville fortsätta.

Jag vet inte om jag kan kalla den här recensionen för objektiv, eftersom det är som att samtidigt recensera historien om hur The Libertines splittrades, men det är svårt att tänka bort den tragik som har följde det här bandet in i slutet. Jag ger dock inte skivan högsta betyg, enbart på grund av att jag vill gå lite på intrycket man får vid de första två-tre genomlyssningarna.

Jag tror inte att det är många som har missat det här bandet, men om det är någon som har gjort det och är sugen på lite av 2000-talets viktigaste musikhistoria så rekommenderas den här skivan varmt!