2005 var året som på många sätt stängde ett långt kapitel i Chris Lowes och Neil Tennants liv. Det hade då gått 20 år sedan det stora genombrottet.

2005 slöts dessutom en cirkel i och med att Pet Shop Boys nådde en punkt som deras karriär så långt i princip nästan oundviklig stakat ut vägen till, samtidigt som ett eko från duons tidiga dagar tog plats på scen. Två händelser som, trots att de egentligen inte har något gemensamt, är intimt sammankopplade.

Den ena av dessa händelser var förstås att Pet Shop Boys släppte Battleship Potemkin (recenserad här). Den andra att West End Girls dök upp i strålkastarljuset.

Visst, mycket av det här handlar om förra året (att datumet för West End Girls albumdebut sköts upp gång på gång för att till sist mer eller mindre sammanfalla med Fundamental var förstås en enda stor slump), men det får ni ha överseende med.

Att andra artister gör egna versioner av Pet Shop Boys låtar är som fenomen inget nytt. Att det sedan just nu verkar vara extra mycket i ropet är en kul detalj, men inte i sig anledning att börja dra långtgående paralleller (för inte särskilt länge sedan släpptes ju samlingen Always on Our Minds – A Tribute to the Pet Shop Boys fylld med några rätt intressanta versioner, bland annat har svenska Thermostatic den goda smaken att göra en cover av Paninaro ’95 i dataspelsblippande tappning). Nej, det är snarast kombinationen av vilka Isabelle Erkendal och Rosanna Jirebeck är och timingen i hela projektet.

I en av de första svenska intervjuerna, gissningsvis 1986 eller 1987, fick Chris och Neil en fråga som kan ha handlat om vad som låg i framtiden för Pet Shop Boys. Svaret blev oavsett vilket att det inte alls var säkert att de båda skulle utgöra Pet Shop Boys längre fram. Att det kanske rentav skulle bli roterande medlemmar, så att Pet Shop Boys ett tag bestod av fyra tonårspojkar som sedan byttes ut mot två medelålders kvinnor. Att ursprungsmedlemmarna själva verkade bakom kulisserna och nöjde sig med att skriva låtar och producera. Helt i linje med den dansmusikvärld som Pet Shop Boys föddes ur, där musikskaparna var ansiktslösa och artisterna i strålkastarljuset kunde bytas ut efter behov.

Även om strålkastarljuset till slut blev lite för lockande så har ju Chris och Neil parallellt gett utlopp för den tanken. De har ju hela tiden skrivit och producerat musik åt andra (ibland till och med på skivbolag de själva startat). Här finns ju namn som Eighth Wonder, Boy George, Dusty Springfield, Pete Burns, Alcazar, Kylie Minogue, Tina Turner, Electronic, Liza Minnelli och David Cicero. Men ingen, med möjligt undantag av parentesen Absolutely Fabolous, har kommit tanken om ett alternativt Pet Shop Boys lika nära som West End Girls.

Inte konstigt att Chris och Neil gett West End Girls tummen upp.

Samtidigt har ju West End Girls inte bara spelat in elva egna versioner av Pet Shop Boys-låtar rakt av. De har dessutom köpt in sig i modergruppens koncepttänk (det första jag tänkte när jag såg trafikkonerna på några av de första bilderna var Very-dumstrutarna, vilket säger väldigt mycket om mig). Uppdaterat och föryngrat – se bara videon till West End Girls.

I West End Girls tappning har originallåtarna hittat in i den electropopkostym som varit på tapeten de senaste åren. Neils uttalande om att han ser West End Girls som att t.A.T.u. spelat in Pet Shop Boys låtar med Britney Spears som producent känns rätt sant. Det här greppet har gett hela Goes Petshopping ett synnerligen homogent (omedveten ordvits) helhetsintryck. Tyvärr betyder det också att materialet blivit formad lite väl mycket efter samma ljudmall, byggt kring stampande rytmer och vibrerande syntbasgångar. Det här lider främst de låtar som i original är längst ifrån den här formeln mest av. Mina öron tycker inte riktigt att Rent och Love Comes Quickly passar när de hänsynslösa basgångarna vältrar ned originalens nyanser. It’s a Sin har dessutom berövats all sin svulstiga storslagenhet och blivit rätt standardmässig untst-unsts-untst.

I övrigt fungerar Goes Petshopping helt okej i sin originaltrogenhet. Bäst fungerar det när Isabelle och Rosanna valt några mindre givna låtar ur katalogen, som icke-singeln Shopping, som blivit ännu lite ruffare även om jag tycker att sången låter helt felmixad, och You Only Tell Me You Love Me When You’re Drunk. Och allra bäst fungerar faktiskt den stillsamt storslagna avslutning med Jealousy som på allvar fick mig att återupptäcka originalversionen. Att hela Goes Petshopping avslutas med den första riktiga låt som Neil och Chris skrev tillsammans för snart 25 år sedan är ännu en sådan sak som passar in alldeles utmärkt i min konceptbild av West End Girls (Goes Petshopping – kan det bli mer Pet Shop Boys?).

Men trots att versionerna överlag fungerar, kan jag inte låta bli att känna att det inte finns något här som får mig att välja West End Girls versioner framför Pet Shop Boys. Inte särskilt konstigt, eftersom det här inte är en skiva för en lyssnare med mångårig Pet Shop Boys-skada. Lika lite är det här musik för de flesta som såg Pet Shop Boys uppträda på Cirkus häromveckan (en av få konserter på länge där jag inte drastiskt höjde medelålder). Eller för den delen de flesta som skriver om musik.

När Isabelle och Rosanna fick frågan varför de valt att bara göra Pet Shop Boys-covers svarade de inte kände någon jämnårig som lyssnade på gruppen. Fullständigt naturligt. För de flesta tonåringar framstår Neil och Chris som dinosaurier. Musiken likaså. En evighet bort. I West End Girls händer har låtarna klätts upp i moderiktiga kläder och artisten har blivit någon som yngre musikkonsumenter, som liksom Isabelle och Rosanna inte var födda när tio av de elva låtarna skrevs, kan identifiera sig med.

Pet Shop Boys. Mark II.

Lyssna alltså inte särskilt mycket på mig. Lyssna på West End Girls istället.