När Emmabodafestivalen i våras släppte delar av sitt program upplevde jag en paradoxal känslomix. Dels bubblande förväntningar, dels utmattning eftersom jag insåg att den sista lediga sommarhelgen – den som skulle användas åt vila, hämta krafter, slappa i solen – härmed var uppbokad. Hur som helst. Lyckan vägde såklart tyngre, och orsaken stavas Tralala.

Av en vän vars musiksmak jag respekterar blev jag beordrad att inhandla Tralalas självbetitlade debutalbum då jag i vintras reste till New York och botaniserade i hyllorna på Other Music, en välsorterad och kultförklarad skivbutik. Skivan hittades, inköptes, och långt senare fick jag veta att ägaren av ovan nämnda butik spelar trummor i – just det, Tralala. Krångligt? Vi går över till något enklare: Tralalas musik.

Tralala är nämligen ett vandrande exempel på att saker inte behöver vara speciellt avancerade för att fungera. Att ibland räcker enkelhet precis lika långt. (White Stripes, anyone?). Tralala gör det inte svårt för sig: deras låtar är sällan över tre minuter, innehåller sällan fler ackord än tre och låter som de kommer från ungefär tre decennier tillbaka. Möjligen fyra. Vi snackar rökig, stökig retropop i samma skola som brittiska The Pipettes: Shangri-Laas-doftande dängor, djävulskt medryckande melodier, stämsång, handklapp, texter om att göra sig av med sorger genom verklighetsflykt och diverse dekadenta utlevelser. Naivt, tilltalande, charmerande, allt i samma förpackning.

”No/Yeah” påminner, framförallt i gitarrer och melodier, om någon av The Strokes uppkäftigare historier och är följaktligen ett av skivans bästa spår, i gott sällskap med den inledande ”All Fired Up” som jag inte kommer på att beskriva med ett annat ord än ren energikick. ”The Girls Say” bryter ut från den annars så lättsamma stämningen med sitt molläge och texter som berättar om en uppmanande omgivning och att inte våga lita på vare sig lyckan eller sig själv. ”Everybody's Doing Fine” låter ungefär som om, hemska tanke, Phil Spector bjussat ”Locomotion”-sångerskan (Little Eva) på dubbel dos lyckopiller och är därmed skivans enda på gränsen till sliskiga spår. Också det vansinnigt medryckande, det ska erkännas.

I USA envisas recensenterna med att berätta hur fantastiskt snygga, hippa och vackra de fyra kvinnliga vokalisterna Nicole, Erin, Liane och Stella är. Det vet jag inget om. Däremot misstänker jag att de bjuder på en konsertupplevelse att dansa brallan av sig till. Således ser jag väldigt mycket fram emot augustis andra helg, den 10:e till 12:e för att vara exakt. Och till dess vill jag varmt rekommendera Tralala till alla anhängare av Blondie, Bangles eller Yeah Yeah Yeahs. Jag vet att ni finns där. Och om lyckan bistår oss ses vi alla i Emmaboda.