Bland murgrönelindade mickstativ och framför en backdrop som ständigt skiftar färg och motiv står Joey Burns tillsammans med Sam Beam och framför ”Red Dust” från Calexicos och Iron & Wines gemensamma släpp ”In the Reins”. Iron & Wine inledde konserten i Göteborg i tisdags med sina stillsamma treackordsballader ackompanjerad av ett blygt band. Satsningen till trots blir inte låtarna större än sitt ursprung och han hade lika gärna kunnat stå där själv med sin gitarr och sin gigantiska låda till skägg. Det är en stor lättnad när Calexico till slut gör honom sällskap och efter en kort paus helt tar över föreställningen.

Bland stycken från ”The Black Light”, ”Feast of Wire” och ”Garden Ruin” är det de instrumentala passagerna som är behållningen. John Convertino gömmer sig bakom trummorna och Joey Burns håller i hela showen själv. Med runt tio personer på scen skapas en otrolig dynamik och även om de är klädda som tjänstemän på kommunkontoret lyser kreativiteten igenom hos bandet. Just det som är så irriterande och stökigt och ogreppbart med Calexico, det som gör dem så svåra att beskriva, är det som gör dem speciella och fantastiska.

”Garden Ruin” har funnits ute i någon månad och när jag sitter och funderar på hur jag egentligen känner för geniförklarade Jim Noirs ”Tower of Love” dyker tanken upp att vi faktiskt inte har skrivit om Calexicos album. Känslorna är tydligare, besvikelsen över att det är så sansat, att de instrumentala partierna är avkortade, uppstyrda, nästan borttagna. Joey Burns säger själv i intervjuer att samarbetena med Iron & Wine och Neko Case påverkat honom och det nya albumet starkt. Han har lyssnat på Sufjan Stevens och turnerat med Wilco. Men de där finns ju redan, Joey, vad är Calexico utan –exico?

När ”Roka” med trumpeter och spansk sång under spelningen flyter ut i en avslappnad och långdragen kakafoni tänker jag ”Vad gör dom?”, det är för tidigt i setet, redan ett par låtar in. Jag vill att hettan och trycket ska byggas upp först. Publiken är löjligt väluppfostrad och tyst. Nästan ovänlig i sin önskan att vara till lags. Det händer ingenting. Det är fantastiskt bra. Men publiken svarar på sin höjd med att svänga höfterna så sparsamt att det inte syns genom jeansen. Det långa instrumentala partiet avslutas i försiktiga applåder. Efter hand släpper hämningarna även hos publiken. Just det ombytliga och oberäkneliga i musiken, som ibland är så svårt att släppa in, är Calexicos styrka i långa loppet. Alla står betagna.

På ”Garden Ruin” tänker bandet precis tvärtom. Där finns ingen uppmaning till lyssnaren att släppa hämningarna. Inget som sparkar igång. Stämningarna och hettan byggs långsamt upp och albumet avslutas i anarki med ”All Systems Red”. ”Garden Ruin” är snäll, vänlig och sparsam. Precis så där som jag vill att Calexico ska vara men som jag blir så förbannad när de är. När de inte överraskar och jävlas. När de är behagliga.

Om Joey Burns har sett ljuset och hans –exico släpar efter, längre in i tunneln, så må det vara så. Hos Burns och Convertino kommer det fortfarande alltid att hända något speciellt när de tar ton. ”Garden Ruin” känns till viss del som en mellanskiva på väg till någonting nytt. Samtidigt är den så sammanhållen och stark att den i större utsträckning är ett album än någon av deras tidigare skivor.