För mig är det få skivor som verkligen tar fäste i min hjärna. Jo, jag kanske kan njuta av en skiva och låta den snurra ett par varv i spelaren; men ett par veckor senare har alla minnen av att jag ens hört artisten försvunnit från mitt undermedvetna.

Ofta är låtarna som fastnar låtar jag inte tog till mig direkt utan som fick sjunka in, sakta men säkert.

Depeche Modes lilla guldklimp från 1987 är full av såna låtar.

Gruppen som lät väldigt mycket som ett bagatellaktigt syntpojkband gjorde bot och bättring med den stora vändpunkten i deras musikaliska stil, nämligen ”Black Celebration” som släpptes 1986. Låtarna blev mörkare, texterna blev bättre, soundet djupare och gruppen gick helt plötsligt att ta lite mer på allvar än tidigare. ”Music for the Masses” kom året efter och överglänser enligt mig ”Black Celebration” med råge, och då menar jag inte att den var dålig, tvärtom.

Skivan öppnar starkt med episka ”Never Let Me Down Again”, det här spåret må ha en ganska simpel text men melodin är så invecklad att det inte går att räkna alla lager ljud som är lagda på varandra. Lite senare kommer klassikern ”Strangelove” som känns väldigt avskalad i jämförelse med ”Never Let Me Down Again” men detta är bara positivt då det bidrar till variationen på skivan.

Fyrverkeriet fortsätter med många minnesvärda sånger såsom ”Little 15”, ”Behind the Wheel” och ”The Things You Said”. Jag skulle kunna hålla på hur långe som helst att berätta om dessa, men går istället vidare. Trots att skivan som kom efter ”Music for the Masses”; ”Violator” känns som gruppens formtopp så lyssnar jag av någon anledning mycket hellre på den här skivan. Det är något magiskt med det mjuka och vackra som lägger sig som en varm filt över hela albumet.

Om man ska säga något negativt om den här skivan är det att den ibland känns lite onödigt bakåtsträvande. Till exempel så doftar ”Sacred” av skivan ”Some Great Reward”, något som känns ganska besynnerligt. Hade vi inte kommit förbi det här?, tänker man liksom. Skivan känns lite schizofren när den utforskar områden som ligger före ”Black Celebration” i tiden. Även skivans sista spår ”Pimpf” känns som ett misslyckat experiment och man nästan slänger sig fram mot stereon för att byta låt innan de överpampiga ryska körerna börjar ösa domedagsmusik över vardagsrummet. Dessa brister är dock bara bagateller, det är som sagt något magiskt med den här skivan och dess förträffliga ljudbild. Och melodierna kommer du att nynna på många år framöver, tro mig.

Nu när skivan också fått nypremiär i form av en SACD med tillhörande DVD så har jag inget bättre råd än att du skyndar dig till butiken och säkrar ett exemplar av vad som i mitt tycke är en av de mest hållbara skivorna någonsin. Ett storslaget mästerverk.