dagensskiva.com

48 timmar

Gästrecension

Depeche Mode: Music for the Masses
Music for the Masses (CD) Depeche Mode
1987
Mute Records/Border
9/10

Magisk ljudmatta

Lyssna

Sök efter skivan

För mig är det få skivor som verkligen tar fäste i min hjärna. Jo, jag kanske kan njuta av en skiva och låta den snurra ett par varv i spelaren; men ett par veckor senare har alla minnen av att jag ens hört artisten försvunnit från mitt undermedvetna.

Ofta är låtarna som fastnar låtar jag inte tog till mig direkt utan som fick sjunka in, sakta men säkert.

Depeche Modes lilla guldklimp från 1987 är full av såna låtar.

Gruppen som lät väldigt mycket som ett bagatellaktigt syntpojkband gjorde bot och bättring med den stora vändpunkten i deras musikaliska stil, nämligen ”Black Celebration” som släpptes 1986. Låtarna blev mörkare, texterna blev bättre, soundet djupare och gruppen gick helt plötsligt att ta lite mer på allvar än tidigare. ”Music for the Masses” kom året efter och överglänser enligt mig ”Black Celebration” med råge, och då menar jag inte att den var dålig, tvärtom.

Skivan öppnar starkt med episka ”Never Let Me Down Again”, det här spåret må ha en ganska simpel text men melodin är så invecklad att det inte går att räkna alla lager ljud som är lagda på varandra. Lite senare kommer klassikern ”Strangelove” som känns väldigt avskalad i jämförelse med ”Never Let Me Down Again” men detta är bara positivt då det bidrar till variationen på skivan.

Fyrverkeriet fortsätter med många minnesvärda sånger såsom ”Little 15”, ”Behind the Wheel” och ”The Things You Said”. Jag skulle kunna hålla på hur långe som helst att berätta om dessa, men går istället vidare. Trots att skivan som kom efter ”Music for the Masses”; ”Violator” känns som gruppens formtopp så lyssnar jag av någon anledning mycket hellre på den här skivan. Det är något magiskt med det mjuka och vackra som lägger sig som en varm filt över hela albumet.

Om man ska säga något negativt om den här skivan är det att den ibland känns lite onödigt bakåtsträvande. Till exempel så doftar ”Sacred” av skivan ”Some Great Reward”, något som känns ganska besynnerligt. Hade vi inte kommit förbi det här?, tänker man liksom. Skivan känns lite schizofren när den utforskar områden som ligger före ”Black Celebration” i tiden. Även skivans sista spår ”Pimpf” känns som ett misslyckat experiment och man nästan slänger sig fram mot stereon för att byta låt innan de överpampiga ryska körerna börjar ösa domedagsmusik över vardagsrummet. Dessa brister är dock bara bagateller, det är som sagt något magiskt med den här skivan och dess förträffliga ljudbild. Och melodierna kommer du att nynna på många år framöver, tro mig.

Nu när skivan också fått nypremiär i form av en SACD med tillhörande DVD så har jag inget bättre råd än att du skyndar dig till butiken och säkrar ett exemplar av vad som i mitt tycke är en av de mest hållbara skivorna någonsin. Ett storslaget mästerverk.

Erik Blohmé

Publicerad: 2006-05-06 00:00 / Uppdaterad: 2008-10-06 15:03

Kategori: Dagens skiva, Gästrecension, Lördag, Recension | Recension: #3695

15 kommentarer

Först om att hålla med om att skivan är toppen.

Medlem 2006-05-06 00:31
 

Visst, den är väl bra, men jag tycker alltid det är så fånigt när recensenter skriver sånt som att texterna är simpla MEN bra, som om det fanns nån självklar motsättning däremellan när det gäller poplyrik. Bra pop är simpel musik, så simpel att t.o.m. simpelt folk som jag kan ta den till mig.

Medlem 2006-05-06 00:38
 

Mute records/Border .. ska väl vara Mute / EMI ??

Medlem 2006-05-06 02:54
 

ååååhhhhh, fräsch musik. fult omslag också.

Medlem 2006-05-06 10:36
 

Behind the wheel.. Mys.

Medlem 2006-05-06 10:55
 

nåja, det är ju faktist de fyra skivorna innan som är bäst…

Danderyd och skåne förresten, är det ungefär samma sak begreppsmässigt?

Medlem 2006-05-06 10:58
 

Kul med en DM-recension, även om det är av en typisk mellanskiva som denna.

Starkaste minne från denna skiva: Gruvlig besvikelse över hur trist albumversionen av "Strangelove" var jämfört med den uppoppade singelversionen som släpptes några månader tidigare.

Bäst på skivan är tveklöst "Never let me down again", samt bonusen Aggro Mix av samma låt. "Nothing" och "Behind the wheel" funkar ju fint också.

Medlem 2006-05-06 13:09
 

Varför inte 10/10? Det här är ju för fan en riktigt klassiker som får det mesta att blekna.

Medlem 2006-05-06 18:18
 

överskattat och dåligt. som vanligt.

Medlem 2006-05-06 19:54
 

Men recensera Pearl Jam då.

Medlem 2006-05-06 21:37
 

"men ett par veckor senare har alla minnen av att jag ens hört artisten försvunnit från mitt undermedvetna."

det var lite mycket sånt, överdrivet tjaffs.

annars bra.

Medlem 2006-05-06 22:21
 

"Black Celebration" är bästa skivan.

"Behind the wheel" bästa låten.

"Violator" är det mest överskattade albumet. "Strangelove" den mest överskattade låten.

Bra recension!

Medlem 2006-05-08 08:45
 

Jag tycker nog att DM redan hade gjort en musikalisk vändning långt tidigare. Exempelvis "Construction Time Again" har en hel del industri i sig. Och "Some Great Rewards" är rejält dyster bortsett från "People Are people".

Med Playing The Angel har DM – enligt mig – återfått lite av den glans man hade fram till och med 1993; dystra körer, sköna synthljud och med fin stämsång.

Medlem 2006-06-25 14:38
 

En utav Depeches bästa. Samtidigt ett utav 80-talets bästa album!

Syntharna låter fräschare än nånsin och det blir ännu fräschare i till exempel "Behind the Wheel" där en ensam gitarr smyger sig in.

DreijerGahanHalford Medlem 2007-01-26 20:14
 

Helt sjukt bra denna!

Skulle jag behålla en enda av mina skivor skulle det bli den här. När man sen sett DM live några gånger så ryser man varje gång man hör Never let me down och tänker på alla vevande armar i publiken – Mäktigt!

11/10 från mig.

Joakim Oregistrerad 2008-05-21 22:01
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig