La-da-dee-la-da-dau. La-da-dee-la-da-dau.

Finns det en enda Basement Boys-producerad låt som folk i allmänhet hört är det sannolikhet just den.

För det var ju 1991 som Basement Boys slog igenom med buller och bång. En enkel keyboard-slinga, en hopplöst klistring la-la-dee-melodi och en lite lagom falsksjungande artist. Att T.I. ganska precis 15 år senare samplar just Crystal Waters Gypsy Woman (She’s Homeless) till sitt album känns därför inte som en slump.

Självklart är Gypsy Woman (She’s Homeless) ett av bidragen när Basement Boys första gången på riktigt sammanfattar sin 20 år långa karriär.

Vrider vi tillbaka klockan så långt hamnar vi där Basement Boys tog sin början. Och som så många andra dansmusikproducenter var det på dansgolvet det började för Teddy Douglas, Jay Steinhour och Thomas Davis mitt i Baltimores bubblande klubbliv. In the beginning we were DJs, som Basement Boys egna hemsida konstaterar.

Två decennier senare bjuds vi alltså nu på tre omixade skivor Basement Boys-produktioner. Från trions egna artistdebut med deras fantastiska houseifiering av Love Don’t Live Here Anymore över de största hitsen ner i de riktigt obskyra skivkartongernas bortglömda källare. Och som ofta betyder ”rare” i såna här sammanhang långtifrån alltid ”bra”. Att få den fjorton minuter långa demo-mixen av SubLevels Don’t Blame Me på cd är säkert fest för de riktigt inbitna Basement-fansen, men den är i ärlighetens namn rätt trist. Framförallt i fjorton minuter. Intressant för helhetsbilden, men inte för helhetsresultatet.

Nu är ju de här bitarna tack och lov i minoritet. Anthology är till största delar smått fantastisk. Här finns flera av de givna låtarna, som Crystal Waters Gypsy Woman och 100% Pure Love, några bidrag från Jasper Street Company och förstås också Mass Orders fullständigt monumentala garageklassiker Life Every Voice (Take Me Away) (file under: livsnödvändig). Här finns bekanta låtar i annorlunda skepnader, som Kenny Bobiens You Gave Me Love i en tidigare outgiven mix (som faktiskt är oförskämt bra) och SubLevel tillsammans med världens bästa Donnell Rush i ännu en demo-mix, med den skillnaden att Time to Celebrate funkar betydligt bättre som demo-mix än Don’t Blame Me.

Det bästa med Anthology är, som så ofta med samlingar av den här typen, de där pärlorna som man aldrig hört förr. Jodå, de finns här de också. Därför njuter jag lite extra av bidrag som Vinx stråksorgsna Through Colored Folks Eyes i sin tidigare osläppta Deepah Ones-mix, Teddy Douglas och Louis Radio tillsammans i The Violin och kanske allra särskilt The Path där Teddy på egen hand målar upp ett suggestivt vackert och innerligt trancelandskap i garagekostym. Makalöst.

Men allt detta till trots – finns det bara en låt som för mig mer än något annat definierar Basement Boys är det fortfarande det som blev mitt första möte med Basement Boys: It’s Over Now, Ultra Natés första singel från 1989. Sexig och sval återger den ljudet av det förvittrande förhållandet betydligt mer rått och återhållet än Ultras exploderande Free på samma tema. Den torrstrippade ljudkulissen, som när den släpptes fick i princip allt som Marshall, Frankie och Steve producerat att kännas svulstigt och bombastiskt, låter precis lika bra idag i sin råhyvlade operfektion. Och bjuder fortfarande på den kanske sexigaste saxonfon som fästs på skiva.

Att uppslaget i boxen pryds av fem albumomslag, två från Ultra, två från Crystal Waters och så Mass Orders, är därför så väldigt självklart. Det är ju inom den här triangeln som Basement Boys själ och hjärta finns.

Anthology är en fantastisk resa rent musikaliskt. Visst hade jag utan problem kunnat plocka bort några låtar och ersätta dem med andra, men på det stora hela är det tre skivor fullmatade med omistlig musik. Den största invändningen mot samlingen landar därför inte i musiken, utan istället förpackningen. Anthology bjuder på mindre information än valfri lågbudgetsamling (ingen som helst information utöver artist och låt och absolut ingen textmässig sammanfattning av den era som musiken spänner över. Riktigt, riktigt dåligt och en riktig helhetssänkare.

Fast visst. Det här är musik för dansgolvet. Det här är musik gjord att dansas till, inte att läsa om. Om det är priset att betala för Basement Boys samlade på det här viset kan jag faktiskt ta det.

Can I get a witness in the house?

Alla gånger.